De fattiga och de rika

Den rikaste procenten av den rikaste procenten - de superrika - har diskuterats flitigt de senaste åren. De har haft en alldeles fantastisk ekonomisk utveckling. [1] Enligt vänstern bekräftar denna grupp allt som anses vara dåligt med dagens ekonomiska system och enligt högern är det dessa personer vi bör tacka för i princip allt välstånd i världen. Hur rika är de? 2014 ägde de 85 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Högerdebattörer, som till exempel Johan Norberg i Metro, anser att den minskande fattigdomen i världen hänger ihop med att vi låtit vissa människor bli superrika.

"Jo, en liten grupp har blivit superrik genom att skapa större välstånd än någonsin. Samtidigt har världsfattigdomen rasat mer än någonsin, från 53 till 17 procent. Tänk om det hänger ihop?" Johan Norberg

Det stämmer att den globala fattigdomen nästan halverats sedan 1981. Det gäller gruppen som lever på mindre än 1.25 dollar per dag, de extremt fattiga. Men är det verkligen de superrika vi ska tacka för det? Låt oss titta lite närmare på de 20 rikaste i världen. [2] Har de skapat välstånd åt oss alla eller enbart åt sig själva? Av de 20 rikaste har 7 startat framgångsrika företag, 6 av dem är affärsmän och spekulanter och 7 av dem har ärvt sin förmögenhet. Drygt hälften av dem (11 av 20) kommer från välbärgade eller mycket välbärgade familjer. De företag som dessa 20 rikaste själva har skapat har gett världen ca 600 000 arbetstillfällen. [3] Ett par av dem har säkert genererat arbetstillfällen i låglöneländer också, så låt oss gissa på sammanlagt 1 miljon arbetstillfällen (vilket möjligen är lite högt). Sett till att 1.5 miljoner arbetar i den offentliga sektorn enbart här i Sverige så är inte det särskilt imponerande.

2011 var Bill Gates "rikare" än den amerikanska staten.

Tillsammans har världens 20 rikaste en förmögenhet på 873 miljarder dollar. Under 2012 var de totala offentliga utgifterna i Sverige drygt 1 800 miljarder kronor, vilket motsvarar 215.5 miljarder dollar. Utgifterna inkluderar löner, konsumtion av varor och tjänster, investeringar, transfereringar och räntor. Det innebär att de 20 rikaste i världen med sina nuvarande förmögenheter hade kunnat finansiera Sveriges hela offentliga sektor under 4 år - vårt sociala skyddsnät, försvar, hälsa- och sjukvård, skolor m.m. Allt.

Varför minskar fattigdomen i världen?

Att fattigdomen minskat i världen beror nästan uteslutande på Kina. Vi vet att den extrema fattigdomen har minskat i världen sedan 80-talet. 1990 levde 1.9 miljarder människor i extrem fattigdom, tjugo år senare hade de minskat till 1.2 miljarder. Andelen extremt fattiga har alltså minskat med 700 miljoner. Den utan tvekan främsta orsaken till det är den ekonomiska tillväxten i världen, då främst i Kina. Det är där som den extrema fattigdomen har minskat mest. Av de 700 miljoner som lyfts upp ur extrem fattigdom så lever 680 miljoner i Kina. Därmed är nästan hela den positiva utvecklingen, när det gäller bekämpande av den globala fattigdomen, beroende av vad som skett i Kina. Trots det lever runt 100 miljoner kineser fortfarande i extrem fattigdom och 2009 så levde nästan 500 miljoner kineser på mindre än 20 kr, eller 2.5 dollar per dag. En väldigt stor andel av Kinas befolkning är alltså fortfarande fattig, bara inte riktigt lika fattig som tidigare. Vid sidan av ekonomisk tillväxt så finns det en annan viktig faktor, minskad ekonomisk ojämlikhet. Minskad ekonomisk ojämlikhet minskar fattigdom mer och snabbare än ökad tillväxt. När det gäller just minskad ekonomisk ojämlikhet så lyckas Kina betydligt sämre, där har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt.

"Growth alone does not guarantee less poverty. Income distribution matters, too. One estimate found that two thirds of the fall in poverty was the result of growth; one-third came from greater equality. More equal countries cut poverty further and faster than unequal ones." The Economist 1 juni 2013

Tyvärr är utveckligen i resten av världen inte lika "positiv" som i Kina, framför allt håller sig den extrema fattigdomen kvar i det subsahariska Afrika. Men även i länder som Grekland, Spanien, Italien, Irland och Litauen ökar fattigdomen. Ännu så länge är extrem fattigdom inte särskilt vanligt i Europa, men många européer har drabbats hårt av de ekonomiska kriserna. I Grekland har långtidsarbetslösheten gått från 3.7% 2008 till 18.6% 2013. För varje kris som kommit och gått har medelklassen och underklassen blivit fattigare och de superrika rikare. Vill vi varaktigt minska den globala fattigdomen så är det alltså inte enbart ökad tillväxt som gäller, vi måste fatta politiska beslut som minskar inkomstklyftorna.

Lån till bostad och konsumtion

Vi bedöms efter vår livsstil - våra kläder, vårt boende - och allt fler väljer att låna pengar för att hålla skenet uppe. I USA har endast de 5% som tjänar mest fått högre lön de senaste åren. För alla andra har lönen stått stilla eller sjunkit. De som har haft sämst löneutveckling är de 40% som tjänar minst. För vissa i den gruppen har lönen sjunkit med så mycket som 6%. Samtidigt har skuldsättningen ökat.

"A September study from the Economic Policy Institute (EPI) in Washington noted that the median annual earnings of a full-time, male worker in the U.S. in 2011, at $48,202, were smaller than in 1973. Between 1983 and 2010, 74% of the gains in wealth in the U.S. went to the richest 5%, while the bottom 60% suffered a decline, the EPI calculated." Michael Schuman, Time

För de 20% som tjänar minst går nästan 25% av lönen till att betala av räntor och amorteringar på lånen (skuldtjänstbetalningar). 90% av de amerikanska löntagarna har skuldtjänstbetalningar på mellan 17 - 23.5% av sin inkomst till bankerna. För de rikaste 10% ligger skuldtjänstbetalningarna på runt 9%. När debattörer hånfullt talar om att de fattiga i USA bor i hus och har platt-TV så missar de att tala om att många av dessa inte äger sitt hus och sin platt-TV, det gör deras bank. Blir de sjuka eller arbetslösa så är risken stor att de förlorar sin bostad.

Övergivna hus i ett tidigare välmående medelklassområde i Detroit.

Situationen är liknande här i Sverige. De flesta som klassas som fattiga i Sverige har ett boende och i de flesta av deras hem finns det allra nödvändigaste som t.ex. kyl, frys och spis. Problemet är att det blivit allt svårare för låginkomsttagare och människor utan en fast inkomst att få tillgång till boende. Bostadsföretagen vill vara helt säkra på att hyresgästerna regelbundet kan betala sin hyra. Att fattigdom finns i Sverige blir tydligt då vi tittar på Statistiska Centralbyråns statistik över hushållens utgifter i relation till deras disponibla inkomst. Statistiken från 2012 är inte helt säker då den bygger på intervjuer med 2 900 hushåll (38% av de 7 500 hushåll som tillfrågats). De rikaste 25% av de medverkande hade en genomsnittlig disponibel inkomst på 715 280 kr/år. Deras utgifter (konsumtion, boende etc) låg på i genomsnitt 482 520 kr/år. Deras boendekostnad var på ca 14% av den disponibla inkomsten. De fattigaste 25% av de medverkande hade en disponibel inkomst på 125 680 kr/år. Deras utgifter var på 172 010 kr/år. Utgifterna var alltså högre än inkomsterna! Deras boendekostnad låg på ca 44% av den disponibla inkomsten. För de med lägst inkomster blir alltså boendet en enormt stor del av utgifterna. Detta trots att den genomsnittliga utgiften per månad för boendet i denna undersökning bara är 4 700 kr/mån för de med lägst inkomster. För oss som bor i Stockholm är det en väldigt låg månadskostnad.

När fastigheter och boende blir investeringsobjekt för de välbärgade så pressas priserna upp. Ju mer attraktivt det blir att investera i fastigheter desto svårare blir det för låginkomsttagare och medelinkomsttagare att köpa sitt boende. Det blir också mindre attraktivt att bygga billigt boende åt dessa båda grupper, istället fokuseras byggandet på exklusiva fastigheter. En ond cirkel skapas. I Storbritannien har andelen som äger sitt boende börjat att minska för första gången sedan 1918. 2001 ägde 70% sin bostad och 2011 var andelen nere på 65%. Under samma period har fastighetspriserna skjutit i höjden. De ökande priserna på fastigheter har lett till att skuldsättningen har fyrdubblats i de brittiska hushållen mellan 1990 och 2013, från 347 miljarder pund till 1 437 miljarder pund. Från 1980-talet fram till idag så har arbetarklassen och medelklassen i en allt större utsträckning finansierat sitt boende och sin konsumtion med lån. Lån som genererat enorma vinster till banker och spekulanter (de rika) vilket ytterligare ökar inkomstklyftorna.

Ojämlikhet och fattigdom är dåligt för ekonomin

Vi får ofta höra att de som tjänar väldigt mycket också arbetar otroligt mycket och har stort ansvar. Men hur mycket spelar arbetsinsats och ansvar in när det gäller våra löner? Sjuksystrar, lärare och fritidsledare, för att nämna några, har ett tungt arbete och ansvarar över människors liv och framtid. Märks detta i deras lönekuvert? Nej, inte i någon större utsträckning. Det måste vara något annat som avgör lönen. Arbetsinsatsen är en sekundär faktor, ansvaret lika så. Problemet är troligen att vi i dag premierar kortsiktiga vinster. Branscher som snabbt drar in kapital genererar högre löner åt sina anställda. Branscher som genererar stora, men mer abstrakta, vinster på sikt - som utbildning och sjukvård - halkar efter lönemässigt. Detta trots att de är oerhört viktiga för samhällets framtid och utveckling. Att yrken inom två så viktiga områden som utbildning och sjukvård har fått låg status är mycket oroväckande inför framtiden.

"between 2002 and 2007, 65 percent of all income growth in the United States went to the top 1 percent of the population. The financial crisis interrupted this trend temporarily, as incomes for the top 1 percent fell more than those of the rest of the population in 2008. But recent evidence suggests that, in the wake of the crisis, incomes at the summit are rebounding more quickly than those below. One example: after a down year in 2008, the top 25 hedge-fund managers were paid, on average, more than $1 billion each in 2009, quickly eclipsing the record they had set in pre-recession 2007." Chrystia Freeland, The Atlantic

Miljardärerna, de superrika, konsumerar inte i proportion till de pengar de tjänar. En miljardär som tjänar 10 000 gånger mer i timmen än en lärare konsumerar inte 10 000 gånger mer varor och tjänster. För ekonomin i ett samhälle är det bättre att ha en stor, köpstark medelklass och en arbetarklass som även den har råd att konsumera. Stagnerar inkomsterna, eller ifall de sjunker, i stora samhällsgrupper samtidigt som pengar slussas över till de superrika så minskar konsumtionen och det blir färre arbetstillfällen. Färre arbetstillfällen gör fler människor fattiga. Att vi skapar fler osäkra låglöneyrken förändrar inte det. Så längre vi som samhälle väljer att inte dela på arbetstillfällen och intäkter så kommer fattigdomen och ojämlikheten att öka.

Pengar är makt - sprider vi pengarna så sprider vi makten

Med nyliberalerna kom idén att det inte finns något mer demokratiskt än marknaden. Som konsumenter och aktieägare skulle vi få större möjligheter att påverka samhället än som väljare. Är det så? Väldigt lite tyder på det. Som enskild aktieägare har du sällan något större inflytande ifall du inte äger en oerhört stor andel av aktierna. Istället är det enorma fondförvaltare, som t.ex. BlackRock, som sitter på de stora aktieinnehaven och makten över företagen. Det finns inga naturlagar som styr marknaden mot maktdelning och demokrati, tvärt om verkar makten koncentreras. Dessutom verkar det finnas ett samband mellan förmögenhet och politisk makt och inflytande. [4] Speciellt i länder med personval och personliga kampanjer. Men även här i Sverige.

"Virtually all U.S. senators, and most of the representatives in the House, are members of the top 1 percent when they arrive, are kept in office by money from the top 1 percent, and know that if they serve the top 1 percent well they will be rewarded by the top 1 percent when they leave office." Joseph E Stiglitz "Of the 1%, by the 1%, for the 1%"

Det är inte bara som politiker du gynnas av att ha pengar och kontakter. De superrika, som till exempel Koch bröderna, kan pumpa in pengar i kandidater, tankesmedjor och media som för fram och driver de idéer som de vill stödja - som lägre skatter och avregleringar.  Koch bröderna har donerat över 100 miljoner dollar till marknadsliberala och konservativa tankesmedjor och organisationer. Ett parlamentariskt demokratiskt system bör representera hela det samhälle den verkar i - inte enbart den mer välmående delen av samhället - för att ha relevans och starkt folkligt stöd.

Att vissa är rikare än andra är inget stort samhällsproblem. Det är när skillnaderna börjar bli väldigt stora som problemen uppstår. När en stor grupp av medborgarna lever på gränsen till fattigdom, eller i fattigdom, och en liten grupp i extremt välstånd korrumperas det politiska systemet och tilltron till demokratin riskerar att raseras. De som styr hamnar allt längre från majoriteten av medborgarna. Samhällets förmåga att återhämta sig från ekonomiska kriser minskar då allt fler riskerar att falla för varje kris som kommer.  I fall vi vill att vår västerländska parlamentariska demokrati ska överleva och ifall vi vill ha en fortsatt ekonomisk tillväxt så är jag övertygad om att vi måste minska inkomstklyftorna - inte öka dem. Man ska inte behöva leva i ekonomisk otrygghet ifall man arbetar 8 timmar om dagen. Vårt välstånd bygger på att allt större grupper har kunnat konsumera. Vänder det och allt fler får en sämre ekonomi så kan detta få oroande följder för oss alla. Ett samhälle som ger en liten grupp människor enormt välstånd och inflytande samtidigt som en stor del av dess medborgare ständigt måste kämpa för att ha arbete och hålla sig flytande är inte ett fritt och demokratiskt samhälle. Det är en plutokrati - ett samhälle för de rika.

Referenser:

1 Hur den rikaste procentens förmögenheter har utvecklats sedan 1970 (källa: The Atlantic).

2 Världens 20 rikaste personer (källa: Forbes 2014)

1 Bill Gates $80.5 B Microsoft United States
2 Carlos Slim Helu & family $74.1 B telecom Mexico
3 Warren Buffett $71.9 B Berkshire Hathaway United States
4 Amancio Ortega $62.6 B Inditex Spain
5 Larry Ellison $54 B Oracle United States
6 Christy Walton & family $41.6 B Wal-Mart United States
7 Charles Koch $41 B diversified United States
7 David Koch $41 B diversified United States
9 Jim Walton $40.8 B Wal-Mart United States
10 Alice Walton $39.3 B Wal-Mart United States
11 S. Robson Walton $39.2 B Wal-Mart United States
12 Liliane Bettencourt & family $38.2 B L'Oreal France
13 Michael Bloomberg $35.4 B Bloomberg LP United States
14 Li Ka-shing $34.3 B diversified Hong Kong
15 Mark Zuckerberg $33.8 B Facebook United States
16 Bernard Arnault & family $33.2 B LVMH France
17 Larry Page $28.5 B Google United States
18 Sergey Brin $28.1 B Google United States
19 Sheldon Adelson $27.9 B casinos United States
20 Jeff Bezos $27.7 B Amazon.com United States

3 Antal anställda (källa Wikipedia):

Microsoft: 128 000 anställda

Inditex: 128 000 anställda

Oracle: 122 000 anställda

Facebook: 9 200 anställda

Google: 53 600 anställda

Amazon.com: 154 100 anställda

4 Pengar, makt och politiskt inflytande

Horst Schröder - samhällets fiende nr 1

I april 1989 hamnade en anmälan om "barnpornografibrott, samt brott mot tryckfrihetsförordningen" på justitiekanslern (JK) Hans Starks bord. Anmälaren var Bo Bertilsson, ordföranden i Malmöavdelningen av Folkaktionen mot Pornografi, den anklagade var Horst Schröder och hans tidning Pox. Bo Bertilsson ville pröva tillämpningen av den nya lag som klubbats igenom samma år och som förbjöd skildringar av "sexuellt våld eller tvång" i tryckta bilder. Den var en utökning av en lag från 1986 som gällde rörlig bild (film). De bilder som han ville få prövade fanns i första numret av Pox från 1989. JK valde att väcka åtal och rättegången som följde blev kulmen på en mörk period i den svenska tryckfrihetens historia.

Epix, Nr 1, 1984
Omslag av Enki Bilal.

Horst Schröder, född 1943, kom till Sverige från Tyskland i början av 70-talet. Han är doktor i litteraturvetenskap och har skrivit mycket om serier. 1982 startade Horst förlaget Medusa (idag bokförlaget Epix) som gav ut seriealbum. Hans dröm var att börja ge ut serier för vuxna på svenska. En sorgligt ödslig marknad i Sverige vid den tiden. Här, i motsats till länder som Frankrike, Belgien och Italien, har serier alltid främst betraktats som ett medium riktat till barn oavsett innehåll. 1984 skred Horst till verket. I maj kom första numret av tidningen Epix ut, en tidning som främst hade fokus på franska serieskapare som publicerats i magasin som Pilote och À Suivre. Starten blev problematisk då tryckeriet drog sig ur då de fick se omslaget, en bild på en barbröstad kvinna  ritad av Enki Bilal. Horst blev tvingad att snabbt leta upp ett nytt tryckeri som var villigt att trycka hans tidning. I november samma år fick Epix syskonet Pox, som mer koncentrerade sig på nordamerikanska och europeiska undergroundserier. Ett drygt år senare började han även att ge ut Tung Metall och Elixir. På kort tid hade han byggt upp ett eget serieimperium som helt dominerade den svenska marknaden för så kallade vuxenserier.

Vid sidan av problemen med att hitta ett tryckeri som ville trycka hans serier för vuxna, och en distributör så att de nådde ut till möjliga köpare, så lyckades Horst dessutom hamna i konflikt med både Sture Hegerfors och hans Svenska Serieakademin samt Joakim Pirinen och tidningen Galago. Sture - som var och är en stor beundrare av klassiska serier som Dick Tracy, Fantomen och Modesty Blaise - tyckte att de serier Horst gav ut var tillgjorda och hade "skruvade konstanspråk", något han gärna talade om ifall någon frågade honom. Vilket media ofta gjorde. När det gällde Joakim och Galago så var det istället Horst som tyckte att deras konstnärliga ambitioner fick ta för stor plats.

Pox, Nr 1, 1989.
Omslag av Lorenzo Mattotti.

Men dessa problem och konflikter var bara början. Dagens Nyheter skrev 1986 en artikel om vuxenserier, främst då Pox. DN fördömde tidningen och skrev om en pappa som blivit upprörd över att sonens Pox (nr 2, 1986) var fylld av "våld, porr och vanställda ansikten." Pappan hade ringt och skällt ut Konsumbutiken som sålt tidningen, butiken svarade med att sluta sälja den. Föreståndaren sade till DN att “vi har ju kvalitetskrav på serier vi säljer i våra butiker.” En av serierna som upprörde pappan och som inte levde upp till Konsumbutikens kvalitetskrav var den mångfaldigt prisbelönade serieskaparen Art Spiegelmans självbiografiska serie ”Fången på helvetes-planeten – En fallstudie.” Art Spiegelman fick Pulitzerpriset för sin serieroman Maus som bygger på intervjuer med Spiegelmans far, Vladek Spiegelman, en polsk jude som överlevt Förintelsen. DN passade även på att fråga folk på stan ifall de tyckte att Pox var lämplig för barn, något de inte ansåg att den var. Vad DN inte gjorde var att prata med Horst som hade varit helt överens med dem - Pox var inte lämplig för barn, den var riktad till vuxna. Det här blir inledningen på ett allt större drev gentemot Horst och tidningar med serier riktade mot vuxna. En moralpanik började att dra in över Sverige och självutnämnda moralpoliser stod redo runt om i landet. I Östersund upplyste polismannen Lennart Eriksson lokalsamhället om faran med "knark-, porr- och våldsserietidningarna." I Uppsala vandrade ett par polismän runt och informerade tidningsförsäljare om tidningarnas skadliga inverkan på våra barn och unga. I mars 1987 skrev Hälsinge-Kuriren om konferensen "Barn och våld." Artikeln illustrerades med ett fotografi av ett bord fyllt med vapen som tagits i beslag från ungdomar samt tre tidningar - en kung-fu tidning, den amerikanska pro-cannabistidningen High Times samt ett nummer av Epix.

Bild ur "Resan till Betlehem - Domarboken kap. 19" 
av Mike Matthews och Neil Gaiman.

Folkaktionen mot Pornografi (FmP) bildades 1985 och bedrev opinionsbildning mot barnpornografi och sexualiserat våld. När vuxenserier började uppmärksammas i media under 1986 så började även FmP ge dessa extra uppmärksamhet. Det är denna uppmärksamhet som leder fram till Bo Bertilssons anmälan tre år senare. Väl framme hos justitiekanslern avskrevs barnpornografibrottet omgående, men däremot valde Hans Stark att väcka åtal mot Pox och dess ansvarige utgivare Horst Schröder på punkten olaga våldsskildring.  I JKs stämningsansökan står det "I tidningen förekommer bilder vari skildras sexuellt våld eller tvång." Åtalet gällde bilder från fem olika serier. Bland dessa hittar  vi "Hor på kontor" av Dori Seda som handlar om en kvinnlig arkivarie som hämnas på sin manlige chef samt Neil Gaimans "Resan till Betlehem." Gaimans serie var baserad på kapitel 19–21 av Domarboken i Gamla Testamentet och var en del av ett större verk skrivet av bl.a. honom, Alan Moore och Dave Gibbons kallat "Outrageous Tales from the Old Testament." Illustratörer var flera kända namn som Gibbons och Dave McKean. Det är värt att notera att de anmälda serierna inte enbart hörde till de halvpornografiska serier som ofta brukade publiceras i Pox, utan även till andra genres.

"Hor på kontor" av Dori Seda. © Dori Seda

Rättegången startade i september 1989 och Horst slog tillbaka bl.a. genom att ge ut den 116 sidor tjocka tidningen Åtalad! som innehöll alla de åtalade serierna samt ett antal serier som berörde censurfrågor. Den innehöll även artiklar om åtalet och om moralpanik. Horst stod inte helt ensam under rättegången. Bland de som försvarade hans utgivningsrätt fanns konstnären Peter Dahl, journalisten och kritikern Göran Everdahl, förläggaren och författaren John-Henri Holmberg samt en mängd personer och förlag från seriesverige. Även Galago gav, om än ett väldigt halvhjärtat, stöd till Horst Schröder.

Mot rättegångens slut började även ledarsidorna och kultursverige vakna till liv och inse vad en fällande dom skulle kunna leda till. DNs kulturkritiker Leif Nylén skrev i november 1989: "Att utgångspunkten för Pox är att serien utgör en konstform framstår som tämligen självklart. Det handlar aldrig om serier som på ett konventionellt sätt berättar någon enkel historia. Poängen är den originella stilen i teckning och text, det självsvåldiga fabulerandet, de överraskade perspektiven, de utstuderade parodierna och parafraserna. Där finns en spännvidd mellan det groteska och det romantiska, det realistiska och det abstraherande. Ofta handlar det om ganska usel konst, men det är en annan fråga. Det är inte JK:s sak att syssla med konstkritik, det saknar man kompetens för."

Den 19 januari 1990, i rättegångens slutskede, skrev Johannes Åman en ledare i DN kallad "Det sluttande planet": "Kriminalisering av tecknade bilder som är sprungna ur rena fantasier måste emellertid uteslutande grundas på någonting annat, nämligen rädslan för farliga tankar. Härmed är vi ute på farlig mark. Ty det är denna rädsla som alltid varit drivfjädern bakom censur och andra statliga frihetsinskränkningar. Om vi accepterar att serier som skildrar sexuellt våld är för farliga för att få läsas, hur försvarar vi då det skrivna ordets frihet? Fantasier kan ju uttryckas i ord lika väl som i bild, och vad är det som säger att inte också en roman som skildrar sexuellt våld och tvång skulle kunna påverka människor? Varför skulle det förövrigt bara vara skildringar av sexuella fantasier som hetsar människor att begå handlingar som skadar andra? En annan aspekt som tål att funderas över är om det verkligen är den s.k. skräpkulturens våldsskildringar som har den djupaste inverkan på människor."

Horst Schröder, maj 2014.

I januari 1990 avslutades rättegången och Horst Schröder frikändes. Med det så hade den här historien kunnat få ett lyckligt slut. Så blev det tyvärr inte. Samtidigt med rättegången började Sverige gå in i en lågkonjunktur. Bankkrisens 90-tal närmade sig. Horst och hans tidningsimperium fick allt svårare att klara sig och upplagorna dalade. Dessutom valde det Kooperativa Förbundet, som drev Konsum och Domus, att efter den frikännande domen bannlysa alla Horst Schröders tidningar från sina butiker. Hans distributör gick i konkurs 1993 vilket ledde till att hans tidningar inte längre nådde ut. Samma år försattes hans förlag RSR Epix AB i konkurs. Serier riktade till vuxna blev återigen endast en angelägenhet för de närmast sörjande och läsarna hänvisades till specialbutiker. Där befinner vi oss fortfarande, drygt 20 år senare.

2008 skrev Neil Gaiman om tryckfrihet på sin blogg: "The first time I ever came close actually to sending a publisher to prison for something I had written was about 1986 or 1987, for Knockabout's Outrageous Tales From The Old Testament: I'd retold a story from the Book of Judges that contained a rape and murder, and this was held to have contravened a Swedish law depicting images of violence against women. The case was only won when the defense pointed out that the words were from the King James version of the bible, and that the images were a fair representation thereof..."

Horst Schröder publicerade ett kaos av serier som vi kan tycka vad vi vill om. Vissa av dem var, enligt min subjektiva bedömning, minst sagt trista och gubbiga. Men andra var vackra, djärva, samhällskritiska och radikala. Jag saknar hans tidningar och i dagar som dessa, då tecknare skjuts ihjäl, så kan det vara bra att minnas vad som hände här i Sverige för inte så länge sedan.



Källor:
Wikipedia - Horst Schröder
Seriewikin - Pox-rättegången
Rutor och reflektioner - serieblogg
Pox-rättegången, Mangafallet och Tintin-gate
- en diskursanalys av debatter och nyhetsrapportering i svensk media om tecknade serier och censur - av Elin Jansson, Uppsala Universitet

Varje år är ett nytt rekordår

I Magasinet Neos sista nummer för 2014 beskriver Ivar Arpi den närmast surrealistiska arbetssituation som uppstått på Migrationsverket efter att managementmodellen Lean har införts, en managementmodell som av kritiker har kallats för management by stress. Migrationsverkets ledning ville med den förändra det statliga verket från en ineffektiv koloss till en väl trimmad sportbil. Så verkar det tyvärr inte ha blivit. Personal som Arpi har talat med berättar om hur de, sönderstressade under en ständigt ökande arbetsbörda, möts med "frikyrkostämning", skrattrum och diplom ifall de lyckas bita ihop och inte gnälla under en arbetsmånad. Efter drygt tio år som deltidsarbetande inom den offentliga sektorn känner jag igen mig och förstår deras frustration och oro. Det är när Arpi talar med de anställda och beskriver konsekvenserna av Lean som hans text är som bäst. Men ibland dyker det upp små stycken som får mig att haja till.

"Varje år är ett nytt rekordår för svenskt flyktingmottagande. För att möta uppgiften växer Migrationsverket väldigt snabbt. Relativt oerfarna tjänstemän möter en av Sveriges största utmaningar någonsin. Hur påverkar allt detta verksamheten?"

När Arpi påstår att varje år är ett nytt rekordår för svenskt flyktingmottagande så ser jag en spikrak diagonal linje som ständigt går uppåt framför mig. Men så är det inte. Antalet som söker asyl i Sverige varierar ständigt beroende på hur världen omkring oss ser ut. Tittar vi på diagrammet över antalet asylsökande i Sverige mellan 1987 och 2013 så ser vi en böljande kurva med en markant topp runt 1991 och 1993. Då var inbördeskriget i forna Jugoslavien i full gång. Efter dessa toppår sjunker antalet asylsökande markant.

2013 så kom de flesta som sökte asyl i Sverige från Syrien, Eritrea, Somalia och Afghanistan. Tillsammans var de asylsökande drygt 54 000 och kom från 140 olika länder. Syrien sticker ut med drygt 16 000 asylsökande, troligen är de fler då den näst största gruppen som sökte asyl är statslösa. Från Eritrea kom nästan 5 000 och från Somalia runt 4 000.

"–Det finns jättemånga människor som kastar bort sitt pass. Antingen på eget bevåg eller för att smugglaren säger att man ska göra det. Men vem som gör det och vem som helt enkelt inte hade möjlighet att få med sig sitt pass, det vet vi inte, säger Mikael Ribbenvik.

Samtidigt kan man undra om det inte är extra viktigt med erfarna handläggare i just dessa fall. Nyligen skickade Säpo en varning till Migrationsverket om att jihadister som stridit för Islamiska staten i Syrien och Irak kunde misstänkas försöka få asyl i Sverige, med hjälp av förfalskade eller stulna pass."

Jag tror att vi alla blir misstänksamma när personer dyker upp utan pass. Vad försöker de dölja? I Syrien har inbördeskriget pågått sedan 2011 och Daesh/IS våldsamma och blodiga framfart i Irak och Syrien har ytterligare förvärrat läget. Flyktingströmmen från området har skapat stora problem i grannländerna. Över en miljon har flytt från Syrien till Turkiet, lika många till Libanon och drygt en halv miljon till Jordanien.

Runt 80 000 flyktingar lever i flyktinglägret Zaatari vid den
Syrisk-Jordanska gränsen.

Jordanien är kanske det land som drabbats hårdast av konflikterna i Mellanöstern. Av landets ca 6.5 miljoner invånare är 1.9 miljoner palestinska flyktingar. Landet hade 2011 även tagit emot mellan 600 000 till 1 000 000 flyktingar från Irak och nu ytterligare ett stort antal flyktingar från Syrien. Alla de flyktingar som passerade gränsen till Jordanien fick lämna över sina id-handlingar till de jordanska myndigheterna. Över en halv miljon flyktingar resulterar i en enorm mängd id-handlingar. I oktober 2013 hade de jordanska myndigheter med hjälp av UNHCR lyckats sortera och dokumentera nästan 180 000 av alla dessa id-handlingar från syriska flyktingar. Detta får mig att anta att id-handlingar skapar en mängd funderingar hos flyktingar. Är de bra att ha eller gör de så att jag fastnar i ett flyktingläger i någon enslig öken? Vad ska jag göra ifall jag inte lyckas få tillbaka mina id-handlingar från myndigheterna? Det kanske är så att alla de som kommer utan pass inte har kastat dem, utan att de har id-handlingar som ligger någonstans i Mellanöstern och väntar på att bli dokumenterade?

Det hela kompliceras ytterligare av att även Syrien har haft en stor grupp palestinska flyktingar, mellan 300 000 och 500 000. Dessa har drabbats extra hårt av inbördeskriget då både Jordanien och Libanon vägrat att ta emot fler palestinska flyktingar. Ett fåtal har lyckats ta sig in i Jordanien men där nekas de tillstånd att röra sig fritt och är hänvisade till att bo i läger. Jordaniens relation till palestinierna är lång och konfliktfylld. PLO och Yassir Arafat ställde till en hel del problem för dem i slutet av 60- och början av 70-talet. Fortfarande lever drygt 300 000 av Jordaniens palestinier i flyktingläger. För de palestinska flyktingarna kan id-handlingar uppenbarligen skapa problem. Att "tappa" dem kan kanske hjälpa dem att framstå som syrier på flykt. Annars blir Turkiet och Europa ofta det enda alternativet för palestinierna. Från Turkiet kan flyktingarna från Syrien ta sig in i Europa via gränsen till Bulgarien.

"Migrationsverket fortsätter att växa. Likaså gör migrationen till Sverige."

Givetvis skapar den här kaotiska situationen problem för de som sitter och utreder här i Sverige. Att dessutom anpassa en verksamhet efter ständigt växlande behov - ena året 80 000 asylansökningar och det andra året 10 000 asylansökningar - är inte en lätt uppgift. Varför lyfts inte detta upp oftare när vi diskuterar Migrationsverket och dess organisation? Här anser jag att Arpi och många andra debattörer gör sitt stora misstag. De antar att flyktingströmmen konstant växer. Det hade förvisso varit problematiskt ifall det vore så. Men då hade i alla fall Migrationsverket lätt kunnat planera sin framtida verksamhet. Nu är det inte så. Vi vet att flyktingströmmen varierar. Just nu är den rekordhög. Men vi vet inte alls hur länge det kommer att vara så. Det borde rimligtvis vara möjligt att både skapa en god arbetssituation för de som arbetar på Migrationsverket med att utreda asylärenden och ge en någorlunda snabb och effektiv hjälp åt de som sökt sin tillflykt här.



Källor:
Magasinet Neo
The Atlantic
UNHCR
Salon
The Telegraph
Syrian Refugees

DN vs PK-maffian

Ibland verkar det vara jobbigt att vara ledarskribent på DN. Idag ägnas ledaren åt att förklara varför det är liberalt och tolerant att tolerera de intoleranta. DN har ju visat stor handlingskraft inom det området de senaste åren. Oftast är det människor som är intoleranta mot flyktingar, invandrare och annat främmande som DN tolererar. De är inte alls lika toleranta mot "vänstern" och "vänsterextremister". I ledaren söker DN stöd för sin ståndpunkt i denna läsvärda bloggpost skriven av pseudonymen Scott Alexander.

DN: Skribenten, en psykiatriker, resonerar under rubriken ”Jag kan tolerera allt utom utgruppen” just kring begreppet tolerans.


Och det är sant att han skriver om det ämnet. Här förklarar "Scott" varför han använder pseudonym. Och så här beskriver han sig själv i bloggposten - "I’m nerdy, over-educated, good with words, good with money, weird sense of humor, don’t get outside much, I like deli sandwiches. And I’m a psychiatrist, which is about the most stereotypically Jewish profession short of maybe stand-up comedian or rabbi." - vilket får honom att framstå som en nära släkting till Woody Allen.  Men hans beskrivning behöver inte alls vara sann och vi vet inte säkert ifall han faktiskt är en psykiatriker. Det gör inte texten mindre läsvärd. Men DN bör kanske inte hänvisa till den som "skriven av en psykolog" utan snarare peka mot en läsvärd fundering kring vad tolerans är eller kan vara. Efter den här något underliga starten och valet av källmaterial så blir ledaren snabbt riktigt besynnerlig.

DN: Om du, till exempel, är en vit vänsterperson ur medelklassen som inte har något emot att få en muslimsk granne från Pakistan betyder det inte att du är ”tolerant” – helt enkelt eftersom du inte har något emot vare sig muslimer eller pakistanier. Fråga dig i stället hur det skulle kännas om mannen i lägenheten bredvid var frenetisk abortmotståndare.

Här uppstår ett par problem. Att vara från Pakistan är något som man är vare sig man vill eller inte. Det är ditt födelseland och möjligen även din etnicitet. Som "pakistanier" är du - precis som "svenskar", "japaner" och "danskar"- inte predestinerad att vara på ett visst sätt, att ha en viss typ av jobb eller gilla en viss typ av musik. Däremot är "frenetiska abortmotståndare" något du själv väljer att vara eller inte vara. Vi kan hitta "frenetiska abortmotståndare" bland kristna, muslimer, judar och i många andra (oftast) religiösa grupper. Vi väljer inte själva vår födelseort, vår etnicitet, vårt kön eller vår sexuella identitet. Det är sådant som bara är där. Däremot väljer vi själva ifall vi vill stänka blod på kvinnor som är på abortkliniker och skrika mördare åt dem. Vi väljer själva ifall vi lyssnar på musik på högsta volym mitt i natten i vår lägenhet. Vi väljer själva att vara veganer eller äta kött. Är jag intolerant ifall jag ber min pursvenska granne sänka musiken klockan fyra på natten när jag börjar jobba klockan sex? Eller har jag rätt att knacka på och lite försynt be dem att sänka ljudet? Är jag intolerant ifall jag anser att min granne, kristen eller muslim, som tejpat fast en affisch på ett aborterat foster på ytterdörren till sin lägenhet bör ta bort denna? Jag tycker inte det. Det handlar om hur jag väljer att möta dem och hur de väljer att möta mig. Att inte hålla med, att kritisera och att ifrågasätta är inte intolerans. Jag tolererar att människor ser annorlunda ut, talar andra språk, klär sig annorlunda - men jag behöver inte nödvändigtvis tolerera vad de säger och hur de agerar mot andra människor.

DN: Allt handlar om vilken ingrupp man tillhör, alltså grovt uttryckt vilka man identifierar sig med. Det är lätt att tro att till exempel hudfärg skulle utgöra en ingrupp – alla vita har gemensamma intressen och känner på olika sätt lojalitet mot varandra. Men det stämmer inte alls, vilket bevisas av alla artiklar som skrivs av vita människor och som dryper av ilska och förakt mot ”vithetsnormen”.

Nej, DN, det är faktiskt inte så lätt att tro att hudfärg är en "ingrupp". Jag sitter här och undrar över vilken ingrupp jag hör till. Jag tycker att jag flyter ganska fritt mellan ett antal olika "ingrupper" beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Och så tror jag att det är för många andra också. När jag kommenterar på Facebook så får jag ofta syrliga kommentarer om att jag är en typisk välbeställd Söderbo. Troligen för att jag har tydligt vänsterliberala åsikter. Men jag är låginkomsttagare och jag bor i ett miljonprogramsområde. Och trots mina åsikter så identifierar jag mig inte som tillhörande samma "ingrupp" som de stereotypa och mytiska Söderborna. Vad den här idén om "ingrupp" visar, hur flytande dessa än må vara, är att problem uppstår när dessa blir för stora och generella. Då fyller de helt enkelt inte någon funktion. Jag är född i Sverige, men i motsats till vad SD verkar tro, så hamnar det långt långt ner på min lista över vad som definierar mig. Och nästa citat från ledaren visar att DN  råkar ut för samma problem som SD.

DN: Vi ser i den samtida politiska debatten en ström av intolerans från de föregivet toleranta. Den kontroversielle genusdebattören Pär Ström mobbades bort ur offentligheten, Marcus Birro utsattes för en flod av näthat sedan han uttalat sig grovt generaliserande och okänsligt om muslimer. Politiker till höger på olika nivåer, för att inte tala om sverigedemokrater, utsätts för trakasserier och våld, vilket under fjolåret bland annat belystes i en artikel i tidskriften Neo.

Här tappar ledaren helt greppet. Vilka är de "föregivet toleranta" DN syftar på? Dessa som visar sådan intolerans? Är det Fredrik Virtanen som ganska syrligt Twittrade om Marcus Birro? Är det "vänstern" eller när det gäller Pär Ström "feministerna"? DN ger inga definitiva svar. Men de har sina aningar.

DN: Det finns goda skäl att anta att flera av de som står för denna mobbning, detta hat och våld, är människor som skulle instämma helhjärtat i det som skrivs i Nyheter 24-texten.

Visst DN, och det finns goda anledningar att anta att flera av de som hotat Virtanen och andra skribenter och politiker på vänsterkanten uppskattar den här ledaren och ibland läser DN och SvD. Vad är skillnaden? Nu ägnar vi oss åt guilt by association. DN zoomar in:

Kollektivet som skrivit Nyheter 24-texten må ha olika genus och nyans på huden. Ändå tycks de tillhöra exakt samma ”ingrupp” – de presenterar sig som bland annat musikproducent, kulturjournalist, samhällsdebattör och programledare.

Ah, tack DN. Nu förstår vi. Det är kultureliten, PK-maffian, som är våldsam och intolerant. I DN är PK-maffian även känd under namnet "vänstern". De där odrägliga hipsterfamiljerna som hamnade i kläm mellan SMR, polisen och AFA när de demonstrerade i Kärrtorp istället för att sitta hemma och hålla käft. Visst kan vi leka med ord - men är det verkligen intolerans att kritisera och ifrågasätta personer som är fördomsfulla och intoleranta? Rena hot kan jag hålla med om är intolerans. Både Pär Ström och Marcus Birro har sagt häpnadsväckande plumpa och ogenomtänkta saker. De har mestadels utsatts för kritik, ofta saklig sådan, även om mer syrliga och hånfulla kommentarer också förekommit. Låt oss titta på slutklämmen i ett tidigare citat:

DN: Politiker till höger på olika nivåer, för att inte tala om sverigedemokrater, utsätts för trakasserier och våld, vilket under fjolåret bland annat belystes i en artikel i tidskriften Neo.

Vi anar att det är "vänstern" som ligger bakom detta. DN får det att låta som om Allianspolitiker, och SD politiker, är extra utsatta. När det gäller SD så stämmer detta. Men enligt PTU, Politikernas trygghetsundersökning, så är de politiker som är mest utsatta vid sidan av SDs inte Alliansens - vilket DN får det att verka som - det är politiker från V och MP. Sedan är den vanligaste förövaren när det gäller hot mot politiker inte PK-maffian eller "vänstern", det är "en missnöjd medborgare eller en rättshaverist". Runt 20% av hoten kommer, misstänker offren, från höger- eller vänsterextremister. Ifall det stämmer vet vi inte. 14% av hoten kommer från andra folkvalda. Det är fullt möjligt att SD-politiker även hotas av sina egna kollegor och väljare. Det är ett parti som fungerar som en paraplyorganistation för en mängd olika grupper med delvis olika åsikter. Vissa betydligt mer radikala och våldsamma än andra. Tyvärr finns det ingen information som ger oss någon kunskap om så är fallet.

DN: I bloggposten om intolerans resonerar författaren kring kostnaden för att kritisera sin ingrupp; ”det kräver nerver av stål, det får blodet att koka, man borde svettas blod”. Samma kostnad drabbar kontot för den som föreslår sympati för utgruppen, alltså sann tolerans.

Där kom den. DN visar alltså sann tolerans när de ger plats åt samma idéer som SD sprider. SD är "utgruppernas" utgrupp. Superutgruppen. DN verkar inte alls ha förstått det här med "ingrupper", "utgrupper", tolerans och intolerans. Framför allt verkar de inte förstå skillnaden mellan att uttrycka kritik mot en annan persons åsikt och hat eller rädsla gentemot en annan människas etnicitet, kön eller sexualitet. Fredrik Virtanen hatar sannolikt inte Marcus Birro. Men Virtanen tycker troligen jävligt illa om honom och hans åsikter. Det är hans rätt. Vi behöver inte gilla alla åsikter. Att Birro inte gillar islam blir tydligt när han skriver: "Köper inte snacket om att "religioner" är farliga. Vad har den största delen av världens terrorism gemensamt? Islam. Fakta." Och Birro behöver inte gilla islam, precis som Virtanen inte behöver gilla Birro. De har rätt att kritisera och ogilla varandra, islam, judendom, påven, kapitalism, kommunism eller På Spåret. Men de har inte rätt att hota andra bara för att de inte håller med dem eller för att de har "fel" kön, etnicitet eller sexualitet. Kritik är inte hot. "Jag vet var du bor" eller "jag ska döda dig din jävel" är hot. Att kalla någon för enfaldig är en subjektiv åsikt, men definitivt inte ett hot.

DN: När människor bara säger det som deras ingrupp vill höra är det svårt att kalla det tolerans, politiskt mod eller civilkurage. Riktigt modiga är de liberaler som försvarar den hånade socialdemokraten, de vänsterdebattörer som tar avstånd från ständiga Twitterdrev mot moderater och kristdemokrater. Och inte minst de, kanske hypotetiska, sverigedemokrater som står upp på mötet och säger ifrån när kollegerna på mer eller mindre subtila sätt ger uttryck för den rasism som partiet säger sig ha övergett.

De riktigt modiga liberalerna hittar vi på DNs ledarsida. Det är de som synar vänsterdebattörernas ständiga Twitterdrev mot moderater och kristdemokrater! Har dessa vänsterdebattörer - som underförstått dessa andra modiga vänsterdebattörer tar avstånd ifrån - inget annat att göra än att inte hålla med Alliansen? Nej, de har inte det. Det är deras uppgift att debattera med och kritisera både varandra, Alliansen och olika högerdebattörer. När DN målar upp högern, tillsammans med SD, som oskyldiga offer och vänstern som okänsliga våldsamma skurkar så skjuter de sig i foten. De får vänstern att framstå som en utgrupp som de inte tolererar eller förstår. Har DN slutat att tro på pluralism och demokrati? Jag hoppas verkligen inte det. Varför ska jag som vänsterliberal tolerera våldsamma abortmotståndare och nynazister samtidigt som DN knappt klarar av att tolerera helt vanliga vänsterdebattörer? Det kan DN fundera på. Ingrupp och utgrupp är intressanta koncept. Men de stämmer uppenbarligen mest in på de framgångsrika debattörer som får ta plats i TVs morgonsoffor. Här ute i mitt miljonprogram tolererar jag alla så länge de tolererar mig. Det har fungerat bra i tio år. Men ställer sig någon på torget och skriker att alla "babbar" ska ut ur Sverige eller att abort är mord så tänker inte jag hålla käft. Jag tänker säga vad jag tycker.