De fattiga och de rika

Den rikaste procenten av den rikaste procenten - de superrika - har diskuterats flitigt de senaste åren. De har haft en alldeles fantastisk ekonomisk utveckling. [1] Enligt vänstern bekräftar denna grupp allt som anses vara dåligt med dagens ekonomiska system och enligt högern är det dessa personer vi bör tacka för i princip allt välstånd i världen. Hur rika är de? 2014 ägde de 85 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Högerdebattörer, som till exempel Johan Norberg i Metro, anser att den minskande fattigdomen i världen hänger ihop med att vi låtit vissa människor bli superrika.

"Jo, en liten grupp har blivit superrik genom att skapa större välstånd än någonsin. Samtidigt har världsfattigdomen rasat mer än någonsin, från 53 till 17 procent. Tänk om det hänger ihop?" Johan Norberg

Det stämmer att den globala fattigdomen nästan halverats sedan 1981. Det gäller gruppen som lever på mindre än 1.25 dollar per dag, de extremt fattiga. Men är det verkligen de superrika vi ska tacka för det? Låt oss titta lite närmare på de 20 rikaste i världen. [2] Har de skapat välstånd åt oss alla eller enbart åt sig själva? Av de 20 rikaste har 7 startat framgångsrika företag, 6 av dem är affärsmän och spekulanter och 7 av dem har ärvt sin förmögenhet. Drygt hälften av dem (11 av 20) kommer från välbärgade eller mycket välbärgade familjer. De företag som dessa 20 rikaste själva har skapat har gett världen ca 600 000 arbetstillfällen. [3] Ett par av dem har säkert genererat arbetstillfällen i låglöneländer också, så låt oss gissa på sammanlagt 1 miljon arbetstillfällen (vilket möjligen är lite högt). Sett till att 1.5 miljoner arbetar i den offentliga sektorn enbart här i Sverige så är inte det särskilt imponerande.

2011 var Bill Gates "rikare" än den amerikanska staten.

Tillsammans har världens 20 rikaste en förmögenhet på 873 miljarder dollar. Under 2012 var de totala offentliga utgifterna i Sverige drygt 1 800 miljarder kronor, vilket motsvarar 215.5 miljarder dollar. Utgifterna inkluderar löner, konsumtion av varor och tjänster, investeringar, transfereringar och räntor. Det innebär att de 20 rikaste i världen med sina nuvarande förmögenheter hade kunnat finansiera Sveriges hela offentliga sektor under 4 år - vårt sociala skyddsnät, försvar, hälsa- och sjukvård, skolor m.m. Allt.

Varför minskar fattigdomen i världen?

Att fattigdomen minskat i världen beror nästan uteslutande på Kina. Vi vet att den extrema fattigdomen har minskat i världen sedan 80-talet. 1990 levde 1.9 miljarder människor i extrem fattigdom, tjugo år senare hade de minskat till 1.2 miljarder. Andelen extremt fattiga har alltså minskat med 700 miljoner. Den utan tvekan främsta orsaken till det är den ekonomiska tillväxten i världen, då främst i Kina. Det är där som den extrema fattigdomen har minskat mest. Av de 700 miljoner som lyfts upp ur extrem fattigdom så lever 680 miljoner i Kina. Därmed är nästan hela den positiva utvecklingen, när det gäller bekämpande av den globala fattigdomen, beroende av vad som skett i Kina. Trots det lever runt 100 miljoner kineser fortfarande i extrem fattigdom och 2009 så levde nästan 500 miljoner kineser på mindre än 20 kr, eller 2.5 dollar per dag. En väldigt stor andel av Kinas befolkning är alltså fortfarande fattig, bara inte riktigt lika fattig som tidigare. Vid sidan av ekonomisk tillväxt så finns det en annan viktig faktor, minskad ekonomisk ojämlikhet. Minskad ekonomisk ojämlikhet minskar fattigdom mer och snabbare än ökad tillväxt. När det gäller just minskad ekonomisk ojämlikhet så lyckas Kina betydligt sämre, där har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt.

"Growth alone does not guarantee less poverty. Income distribution matters, too. One estimate found that two thirds of the fall in poverty was the result of growth; one-third came from greater equality. More equal countries cut poverty further and faster than unequal ones." The Economist 1 juni 2013

Tyvärr är utveckligen i resten av världen inte lika "positiv" som i Kina, framför allt håller sig den extrema fattigdomen kvar i det subsahariska Afrika. Men även i länder som Grekland, Spanien, Italien, Irland och Litauen ökar fattigdomen. Ännu så länge är extrem fattigdom inte särskilt vanligt i Europa, men många européer har drabbats hårt av de ekonomiska kriserna. I Grekland har långtidsarbetslösheten gått från 3.7% 2008 till 18.6% 2013. För varje kris som kommit och gått har medelklassen och underklassen blivit fattigare och de superrika rikare. Vill vi varaktigt minska den globala fattigdomen så är det alltså inte enbart ökad tillväxt som gäller, vi måste fatta politiska beslut som minskar inkomstklyftorna.

Lån till bostad och konsumtion

Vi bedöms efter vår livsstil - våra kläder, vårt boende - och allt fler väljer att låna pengar för att hålla skenet uppe. I USA har endast de 5% som tjänar mest fått högre lön de senaste åren. För alla andra har lönen stått stilla eller sjunkit. De som har haft sämst löneutveckling är de 40% som tjänar minst. För vissa i den gruppen har lönen sjunkit med så mycket som 6%. Samtidigt har skuldsättningen ökat.

"A September study from the Economic Policy Institute (EPI) in Washington noted that the median annual earnings of a full-time, male worker in the U.S. in 2011, at $48,202, were smaller than in 1973. Between 1983 and 2010, 74% of the gains in wealth in the U.S. went to the richest 5%, while the bottom 60% suffered a decline, the EPI calculated." Michael Schuman, Time

För de 20% som tjänar minst går nästan 25% av lönen till att betala av räntor och amorteringar på lånen (skuldtjänstbetalningar). 90% av de amerikanska löntagarna har skuldtjänstbetalningar på mellan 17 - 23.5% av sin inkomst till bankerna. För de rikaste 10% ligger skuldtjänstbetalningarna på runt 9%. När debattörer hånfullt talar om att de fattiga i USA bor i hus och har platt-TV så missar de att tala om att många av dessa inte äger sitt hus och sin platt-TV, det gör deras bank. Blir de sjuka eller arbetslösa så är risken stor att de förlorar sin bostad.

Övergivna hus i ett tidigare välmående medelklassområde i Detroit.

Situationen är liknande här i Sverige. De flesta som klassas som fattiga i Sverige har ett boende och i de flesta av deras hem finns det allra nödvändigaste som t.ex. kyl, frys och spis. Problemet är att det blivit allt svårare för låginkomsttagare och människor utan en fast inkomst att få tillgång till boende. Bostadsföretagen vill vara helt säkra på att hyresgästerna regelbundet kan betala sin hyra. Att fattigdom finns i Sverige blir tydligt då vi tittar på Statistiska Centralbyråns statistik över hushållens utgifter i relation till deras disponibla inkomst. Statistiken från 2012 är inte helt säker då den bygger på intervjuer med 2 900 hushåll (38% av de 7 500 hushåll som tillfrågats). De rikaste 25% av de medverkande hade en genomsnittlig disponibel inkomst på 715 280 kr/år. Deras utgifter (konsumtion, boende etc) låg på i genomsnitt 482 520 kr/år. Deras boendekostnad var på ca 14% av den disponibla inkomsten. De fattigaste 25% av de medverkande hade en disponibel inkomst på 125 680 kr/år. Deras utgifter var på 172 010 kr/år. Utgifterna var alltså högre än inkomsterna! Deras boendekostnad låg på ca 44% av den disponibla inkomsten. För de med lägst inkomster blir alltså boendet en enormt stor del av utgifterna. Detta trots att den genomsnittliga utgiften per månad för boendet i denna undersökning bara är 4 700 kr/mån för de med lägst inkomster. För oss som bor i Stockholm är det en väldigt låg månadskostnad.

När fastigheter och boende blir investeringsobjekt för de välbärgade så pressas priserna upp. Ju mer attraktivt det blir att investera i fastigheter desto svårare blir det för låginkomsttagare och medelinkomsttagare att köpa sitt boende. Det blir också mindre attraktivt att bygga billigt boende åt dessa båda grupper, istället fokuseras byggandet på exklusiva fastigheter. En ond cirkel skapas. I Storbritannien har andelen som äger sitt boende börjat att minska för första gången sedan 1918. 2001 ägde 70% sin bostad och 2011 var andelen nere på 65%. Under samma period har fastighetspriserna skjutit i höjden. De ökande priserna på fastigheter har lett till att skuldsättningen har fyrdubblats i de brittiska hushållen mellan 1990 och 2013, från 347 miljarder pund till 1 437 miljarder pund. Från 1980-talet fram till idag så har arbetarklassen och medelklassen i en allt större utsträckning finansierat sitt boende och sin konsumtion med lån. Lån som genererat enorma vinster till banker och spekulanter (de rika) vilket ytterligare ökar inkomstklyftorna.

Ojämlikhet och fattigdom är dåligt för ekonomin

Vi får ofta höra att de som tjänar väldigt mycket också arbetar otroligt mycket och har stort ansvar. Men hur mycket spelar arbetsinsats och ansvar in när det gäller våra löner? Sjuksystrar, lärare och fritidsledare, för att nämna några, har ett tungt arbete och ansvarar över människors liv och framtid. Märks detta i deras lönekuvert? Nej, inte i någon större utsträckning. Det måste vara något annat som avgör lönen. Arbetsinsatsen är en sekundär faktor, ansvaret lika så. Problemet är troligen att vi i dag premierar kortsiktiga vinster. Branscher som snabbt drar in kapital genererar högre löner åt sina anställda. Branscher som genererar stora, men mer abstrakta, vinster på sikt - som utbildning och sjukvård - halkar efter lönemässigt. Detta trots att de är oerhört viktiga för samhällets framtid och utveckling. Att yrken inom två så viktiga områden som utbildning och sjukvård har fått låg status är mycket oroväckande inför framtiden.

"between 2002 and 2007, 65 percent of all income growth in the United States went to the top 1 percent of the population. The financial crisis interrupted this trend temporarily, as incomes for the top 1 percent fell more than those of the rest of the population in 2008. But recent evidence suggests that, in the wake of the crisis, incomes at the summit are rebounding more quickly than those below. One example: after a down year in 2008, the top 25 hedge-fund managers were paid, on average, more than $1 billion each in 2009, quickly eclipsing the record they had set in pre-recession 2007." Chrystia Freeland, The Atlantic

Miljardärerna, de superrika, konsumerar inte i proportion till de pengar de tjänar. En miljardär som tjänar 10 000 gånger mer i timmen än en lärare konsumerar inte 10 000 gånger mer varor och tjänster. För ekonomin i ett samhälle är det bättre att ha en stor, köpstark medelklass och en arbetarklass som även den har råd att konsumera. Stagnerar inkomsterna, eller ifall de sjunker, i stora samhällsgrupper samtidigt som pengar slussas över till de superrika så minskar konsumtionen och det blir färre arbetstillfällen. Färre arbetstillfällen gör fler människor fattiga. Att vi skapar fler osäkra låglöneyrken förändrar inte det. Så längre vi som samhälle väljer att inte dela på arbetstillfällen och intäkter så kommer fattigdomen och ojämlikheten att öka.

Pengar är makt - sprider vi pengarna så sprider vi makten

Med nyliberalerna kom idén att det inte finns något mer demokratiskt än marknaden. Som konsumenter och aktieägare skulle vi få större möjligheter att påverka samhället än som väljare. Är det så? Väldigt lite tyder på det. Som enskild aktieägare har du sällan något större inflytande ifall du inte äger en oerhört stor andel av aktierna. Istället är det enorma fondförvaltare, som t.ex. BlackRock, som sitter på de stora aktieinnehaven och makten över företagen. Det finns inga naturlagar som styr marknaden mot maktdelning och demokrati, tvärt om verkar makten koncentreras. Dessutom verkar det finnas ett samband mellan förmögenhet och politisk makt och inflytande. [4] Speciellt i länder med personval och personliga kampanjer. Men även här i Sverige.

"Virtually all U.S. senators, and most of the representatives in the House, are members of the top 1 percent when they arrive, are kept in office by money from the top 1 percent, and know that if they serve the top 1 percent well they will be rewarded by the top 1 percent when they leave office." Joseph E Stiglitz "Of the 1%, by the 1%, for the 1%"

Det är inte bara som politiker du gynnas av att ha pengar och kontakter. De superrika, som till exempel Koch bröderna, kan pumpa in pengar i kandidater, tankesmedjor och media som för fram och driver de idéer som de vill stödja - som lägre skatter och avregleringar.  Koch bröderna har donerat över 100 miljoner dollar till marknadsliberala och konservativa tankesmedjor och organisationer. Ett parlamentariskt demokratiskt system bör representera hela det samhälle den verkar i - inte enbart den mer välmående delen av samhället - för att ha relevans och starkt folkligt stöd.

Att vissa är rikare än andra är inget stort samhällsproblem. Det är när skillnaderna börjar bli väldigt stora som problemen uppstår. När en stor grupp av medborgarna lever på gränsen till fattigdom, eller i fattigdom, och en liten grupp i extremt välstånd korrumperas det politiska systemet och tilltron till demokratin riskerar att raseras. De som styr hamnar allt längre från majoriteten av medborgarna. Samhällets förmåga att återhämta sig från ekonomiska kriser minskar då allt fler riskerar att falla för varje kris som kommer.  I fall vi vill att vår västerländska parlamentariska demokrati ska överleva och ifall vi vill ha en fortsatt ekonomisk tillväxt så är jag övertygad om att vi måste minska inkomstklyftorna - inte öka dem. Man ska inte behöva leva i ekonomisk otrygghet ifall man arbetar 8 timmar om dagen. Vårt välstånd bygger på att allt större grupper har kunnat konsumera. Vänder det och allt fler får en sämre ekonomi så kan detta få oroande följder för oss alla. Ett samhälle som ger en liten grupp människor enormt välstånd och inflytande samtidigt som en stor del av dess medborgare ständigt måste kämpa för att ha arbete och hålla sig flytande är inte ett fritt och demokratiskt samhälle. Det är en plutokrati - ett samhälle för de rika.

Referenser:

1 Hur den rikaste procentens förmögenheter har utvecklats sedan 1970 (källa: The Atlantic).

2 Världens 20 rikaste personer (källa: Forbes 2014)

1 Bill Gates $80.5 B Microsoft United States
2 Carlos Slim Helu & family $74.1 B telecom Mexico
3 Warren Buffett $71.9 B Berkshire Hathaway United States
4 Amancio Ortega $62.6 B Inditex Spain
5 Larry Ellison $54 B Oracle United States
6 Christy Walton & family $41.6 B Wal-Mart United States
7 Charles Koch $41 B diversified United States
7 David Koch $41 B diversified United States
9 Jim Walton $40.8 B Wal-Mart United States
10 Alice Walton $39.3 B Wal-Mart United States
11 S. Robson Walton $39.2 B Wal-Mart United States
12 Liliane Bettencourt & family $38.2 B L'Oreal France
13 Michael Bloomberg $35.4 B Bloomberg LP United States
14 Li Ka-shing $34.3 B diversified Hong Kong
15 Mark Zuckerberg $33.8 B Facebook United States
16 Bernard Arnault & family $33.2 B LVMH France
17 Larry Page $28.5 B Google United States
18 Sergey Brin $28.1 B Google United States
19 Sheldon Adelson $27.9 B casinos United States
20 Jeff Bezos $27.7 B Amazon.com United States

3 Antal anställda (källa Wikipedia):

Microsoft: 128 000 anställda

Inditex: 128 000 anställda

Oracle: 122 000 anställda

Facebook: 9 200 anställda

Google: 53 600 anställda

Amazon.com: 154 100 anställda

4 Pengar, makt och politiskt inflytande