tisdag 28 augusti 2018

Allt är lugnt, jag är fortfarande onormal

Hur hamnade jag här?
(Un Chien Andalou, 1929, av Luis Buñuel och Salvador Dali)

Hösten 2009 gick jag in i väggen. Det var första gången som jag på allvar började fundera på om något var fel med mig. Jag klarade inte av att hantera stress längre. Den fastnade inuti mig och var kvar dygnet runt. Jag var stressad på jobbet, jag var stressad när jag sov och jag var stressad när jag vaknade. Det dröjde till 2012 innan jag på allvar började fundera på ifall jag kanske hade ADHD och bad om att få göra en utredning. Några år senare fick jag papper på att jag är en ADHD-individ.

Att jag är en ADHD-individ märks mest när jag har varit under hård press en längre tid. Våren 2017 fram till sommaren 2018 var en sådan period. Det var bland det jobbigaste jag någonsin har gått igenom. Mitt privatliv var kaos och det var kaos på min arbetsplats. Jag var så frustrerad och full av ångest att jag höll på att gå i bitar. Det finns få tillstånd som är så slitsamma och destruktiva som att befinna sig i en ångestloop. Att dygnet runt bara tänka på hur otroligt dålig du är. Ställer jag upp tillräckligt mycket för den jag älskar? Är jag älskad tillbaka, eller blir jag bara utnyttjad? Är jag en dålig förälder? Hur kunde jag göra av med så mycket pengar? Gjorde jag fel, och på hur många dåliga sätt kan det komma att påverka mitt liv? Hjärnan börjar köra varenda dåligt scenario den kan komma på. Om och om igen. Du kan inte sluta att tänka på det utan det bara fortsätter och fortsätter. Ofta försvinner ångesten av sig själv efter några dygn. Men ibland gör den inte det.

Under mitt år av kaos så har jag tänkt mycket på hur ADHD beskrivs i media och på hur ADHD upplevs av andra. Är ADHD en superkraft eller är det mest pundare och kriminella som har ADHD? Kanske ingetdera. I mitt fall är det tveksamt ifall det är en superkraft, en väldigt meningslös sådan i så fall.


Abnormal (Young Frankenstein, 1974, av Mel Brooks)

Now, that brain that you gave me...
Ett exempel som jag ofta använder för att beskriva ADHD-hjärnor är att jämföra dem med Ferraris. Motorn har rejält med kraft och ryter som ett lejon när vi trycker ner gaspedalen. Har vi växeln i så kan vi uträtta vad som helst. Inspirationen bara flödar. Men sedan kommer veckorna då motorn går för fullt men vi inte lyckas få i någon växel. Den ligger fast i friläge och vi står helt stilla, allt blir omöjligt och inspirationen är långt borta. Istället så kommer ångesten krypande och känslan av att vi är värdelösa.

Jag är säker på att min hjärna inte är abnorm, defekt eller outvecklad. I funktion och uppbyggnad skiljer den sig på vissa sätt från normens hjärnor. Men allas hjärnor är olika och lika personliga som våra fingeravtryck. Ser vi till hur mycket vi individer skiljer oss åt i vad vi är bra och dåliga på så borde inte det komma som någon större överraskning. Oftast så accepterar vi att vissa är bra på matematik eller på att måla tavlor och att andra inte är det. Några är fantastiskt bra på att stava, men kan inte förmedla en intressant berättelse. Andra är värdelösa på att stava, men kan berätta fantastiska historier om allt möjligt. Vi är helt enkelt bra och dåliga på olika saker.
According to their calculations, roughly 30 percent of the connectome is unique to the individual. The majority of these regions tend to govern “higher order” tasks that require more cognitive processing, such as learning, memory and attention — as compared with more basic functions like sensory, motor and visual processing. ‘Functional Fingerprint’ May Identify Brains Over a Lifetime - Quanta Magazine
I alla samhällen så finns det normer, det vill säga allmänna och ofta underförstådda regler och förväntningar på hur vi ska bete oss. Bryter vi mot dessa så börjar varningsklockorna ringa i skallen på Vän Av Ordning. Avvikande beteenden oroar de normala och är du för avvikande så får du svårt att klara dig bland dem. 
Så här ser jag på några NPF-diagnoser. De är påhittade av folk i mitten.
NPF - NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar
För att hjälpa de normala att hantera sin oro över det avvikande så har psykologer och psykiatriker samlat ihop alla beteenden som ogillas. Sedan har de tittat på vilka av dessa som brukar uppträda tillsammans och gett dessa kluster ett namn - ADHD, ADD, Asperger, autism etc. Nu kan de normala betrakta dessa som funktionsnedsättningar och som något som bör åtgärdas. De kan även försöka hitta biologiska förklaringar till dessa påhittade diagnoser som t.ex. att vi skulle ha outvecklade delar i våra hjärnor. Eftersom vi som har dessa beteenden ofta själva märker att vi inte fungerar så bra i vissa sammanhang så har vi köpt detta. Men allt fler av oss accepterar inte längre idén att vi skulle vara defekta. Vi är annorlunda, inte defekta. ADHD  är inte en funktionsnedsättning, ADHD är ett sätt att vara.

Därmed inte sagt att det inte finns en biologisk komponent i ADHD. Ser vi globalt så pågår en diskussion om ADHD beror på biologiska eller psykosociala orsaker. Jag anser att ADHD är ett sätt att vara som är ärftligt. Det finns alltså en biologisk grund för ADHD. Våra hjärnor reagerar t.ex. annorlunda på centralstimulerande preparat som amfetamin och metylfenidat än vad andra hjärnor gör. Men de beteenden som uppfattas som problematiska av samhället har psykosociala orsaker. Det är därför som ADHD-individer inte märks i alla samhällen. Vissa samhällen är helt enkelt lättare för ADHD-individer att leva i. Jag önskar att Sverige ska bli ett sådant samhälle.


Vanliga människor och ovanliga människor.
(Repo Man, 1984, av Alex Cox)

Look at those assholes, ordinary fucking people. I hate 'em.
Många av oss går runt med en känsla av att vara annorlunda eller att något är fel med oss. Därför finns det en stor trygghet i att vara med andra som befinner sig utanför normen. Det är de som jag känner mig bekvämast med och de som förstår mig bäst. Har jag ångest så slipper jag höra käcka "kämpa på!" tillrop från dem när jag inte förmår något överhuvudtaget. När jag är uppe i varv och är "för mycket" så flyr de inte. Vi med ADHD blir lätt "för mycket" och gör saker som vi inte hade gjort annars. Gränslösheten är det som skrämmer normala mest. Vi kastar oss in i andras samtal och utgår ifrån att alla är intresserade av att höra vad vi tycker. Vi pratar högt så att ingen ska missa våra smarta och roliga kommentarer. Vi dricker, snusar och röker mycket mer än vad vi vanligen gör. Dessutom brukar vi bli mycket kåtare och mer sexuellt aktiva. Ofta har vi ångest när vi är "för mycket". Ifall vi inte har det då, så har vi det garanterat när vi börjar landa och måste reda ut allt som vi har gjort. 

Med åren har jag märkt att jag blir mer och mer stressad av normala människor. Att umgås med dem tär på mina krafter. Jag måste alltid jobba hårt för att framstå som lugn och normal själv, så att jag inte skrämmer dem och avslöjar mig. Därför blir det lätt så att jag undviker dem när jag har möjlighet. Antingen genom att helt isolera mig periodvis eller genom att umgås med andra onormala. Det blir ett sätt att återhämta sig på. 



Det är samhällets fel!
(Repo Man, 1984, av Alex Cox)

I know a life of crime has led me to this sorry fate, and yet, I blame society. 
Kosekvensen av det här blir att jag försöker undvika normala människor och normala sammanhang. Jag orkar inte vara den som måste anpassa sig hela tiden. Jag önskar att min omgivning kunde anpassa sig efter mina behov ibland. Ofta känns det som att vi ADHD-individer mest finns till för att visa våra "superkrafter" som entreprenörer eller så tvingas vi visa upp våra sämsta sidor i Lyxfällan. Samhället är inte anpassat för oss. Det och de flesta arbetsplatser kräver att vi ska delta i sådant som ADHD-individer är riktigt dåliga på. Meningslösa möten som aldrig tar slut. Vi ska dokumentera och utvärdera allt vi gör fast ingen läser det. Tider måste passas. Räkningar måste betalas punktligt. Allt det här är svårt för oss, det slukar vår energi och gör oss stressade. Många av oss utsätts ständigt för situationer som gör att våra avvikande beteenden blir extremt tydliga. Det leder både till stress och psykisk ohälsa.

Vi upplever och hanterar stress på ett annat sätt än de normala. Dessutom behöver vi ofta mer tid för att återhämta oss. Att det som stressar oss sällan gör normala stressade, och att det vi älskar att göra ofta stressar de normala, gör det avvikande ännu tydligare. När vi får göra sådana arbetsuppgifter som passar oss så finns det ingen gräns för vad vi klarar av. Vi jobbar snabbt, effektivt och kan nästan hålla på hur länge som helst. Risken är bara att vi tar på oss alldeles för mycket när vi känner att vi är bra på något.

Vissa situationer har jag lärt mig att hantera, men andra är fortfarande omöjliga för mig att klara av. För mig har tillfälliga jobb blivit lösningen på flera jobbrelaterade problem, de är det minst dåliga alternativet och ger mig sällan panik. Kvar på listan över situationer att lösa är kärleksrelationer. De har fortfarande en tendens att bli för mycket eller för lite.

Allt det här hade varit enklare för mig och andra ADHD-individer att lösa ifall samhället var mer förstående och förlåtande. Självklart måste även vi kompromissa och anpassa oss, precis som alla andra. Men det måste finnas en gräns för denna anpassning. Vi ska inte behöva anpassa oss så mycket att vi blir sjuka av det. Samhället har anpassat sig efter de normala. Nu är det dags för samhället att anpassa sig lite efter oss onormala.