Allt är lugnt, jag är fortfarande onormal

Hur hamnade jag här?
(Un Chien Andalou, 1929, av Luis Buñuel och Salvador Dali)

Hösten 2009 gick jag in i väggen. Det var första gången som jag på allvar började fundera på om något var fel med mig. Jag klarade inte av att hantera stress längre. Den fastnade inuti mig och var kvar dygnet runt. Jag var stressad på jobbet, jag var stressad när jag sov och jag var stressad när jag vaknade. Det dröjde till 2012 innan jag på allvar började fundera på ifall jag kanske hade ADHD och bad om att få göra en utredning. Några år senare fick jag papper på att jag är en ADHD-individ.

Att jag är en ADHD-individ märks mest när jag har varit under hård press en längre tid. Våren 2017 fram till sommaren 2018 var en sådan period. Det var bland det jobbigaste jag någonsin har gått igenom. Mitt privatliv var kaos och det var kaos på min arbetsplats. Jag var så frustrerad och full av ångest att jag höll på att gå i bitar. Det finns få tillstånd som är så slitsamma och destruktiva som att befinna sig i en ångestloop. Att dygnet runt bara tänka på hur otroligt dålig du är. Ställer jag upp tillräckligt mycket för den jag älskar? Är jag älskad tillbaka, eller blir jag bara utnyttjad? Är jag en dålig förälder? Hur kunde jag göra av med så mycket pengar? Gjorde jag fel, och på hur många dåliga sätt kan det komma att påverka mitt liv? Hjärnan börjar köra varenda dåligt scenario den kan komma på. Om och om igen. Du kan inte sluta att tänka på det utan det bara fortsätter och fortsätter. Ofta försvinner ångesten av sig själv efter några dygn. Men ibland gör den inte det.

Under mitt år av kaos så har jag tänkt mycket på hur ADHD beskrivs i media och på hur ADHD upplevs av andra. Är ADHD en superkraft eller är det mest pundare och kriminella som har ADHD? Kanske ingetdera. I mitt fall är det tveksamt ifall det är en superkraft, en väldigt meningslös sådan i så fall.

Abnormal (Young Frankenstein, 1974, av Mel Brooks)

Now, that brain that you gave me...

Ett exempel som jag ofta använder för att beskriva ADHD-hjärnor är att jämföra dem med Ferraris. Motorn har rejält med kraft och ryter som ett lejon när vi trycker ner gaspedalen. Har vi växeln i så kan vi uträtta vad som helst. Inspirationen bara flödar. Men sedan kommer veckorna då motorn går för fullt men vi inte lyckas få i någon växel. Den ligger fast i friläge och vi står helt stilla, allt blir omöjligt och inspirationen är långt borta. Istället så kommer ångesten krypande och känslan av att vi är värdelösa.

Jag är säker på att min hjärna inte är abnorm, defekt eller outvecklad. I funktion och uppbyggnad skiljer den sig på vissa sätt från normens hjärnor. Men allas hjärnor är olika och lika personliga som våra fingeravtryck. Ser vi till hur mycket vi individer skiljer oss åt i vad vi är bra och dåliga på så borde inte det komma som någon större överraskning. Oftast så accepterar vi att vissa är bra på matematik eller på att måla tavlor och att andra inte är det. Några är fantastiskt bra på att stava, men kan inte förmedla en intressant berättelse. Andra är värdelösa på att stava, men kan berätta fantastiska historier om allt möjligt. Vi är helt enkelt bra och dåliga på olika saker.

According to their calculations, roughly 30 percent of the connectome is unique to the individual. The majority of these regions tend to govern “higher order” tasks that require more cognitive processing, such as learning, memory and attention — as compared with more basic functions like sensory, motor and visual processing. ‘Functional Fingerprint’ May Identify Brains Over a Lifetime - Quanta Magazine

I alla samhällen så finns det normer, det vill säga allmänna och ofta underförstådda regler och förväntningar på hur vi ska bete oss. Bryter vi mot dessa så börjar varningsklockorna ringa i skallen på Vän Av Ordning. Avvikande beteenden oroar de normala och är du för avvikande så får du svårt att klara dig bland dem. 

Så här ser jag på några NPF-diagnoser. De är påhittade av folk i mitten.
NPF - NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar

För att hjälpa de normala att hantera sin oro över det avvikande så har psykologer och psykiatriker samlat ihop alla beteenden som ogillas. Sedan har de tittat på vilka av dessa som brukar uppträda tillsammans och gett dessa kluster ett namn - ADHD, ADD, Asperger, autism etc. Nu kan de normala betrakta dessa som funktionsnedsättningar och som något som bör åtgärdas. De kan även försöka hitta biologiska förklaringar till dessa påhittade diagnoser som t.ex. att vi skulle ha outvecklade delar i våra hjärnor. Eftersom vi som har dessa beteenden ofta själva märker att vi inte fungerar så bra i vissa sammanhang så har vi köpt detta. Men allt fler av oss accepterar inte längre idén att vi skulle vara defekta. Vi är annorlunda, inte defekta. ADHD  är inte en funktionsnedsättning, ADHD är ett sätt att vara.

Därmed inte sagt att det inte finns en biologisk komponent i ADHD. Ser vi globalt så pågår en diskussion om ADHD beror på biologiska eller psykosociala orsaker. Jag anser att ADHD är ett sätt att vara som är ärftligt. Det finns alltså en biologisk grund för ADHD. Våra hjärnor reagerar t.ex. annorlunda på centralstimulerande preparat som amfetamin och metylfenidat än vad andra hjärnor gör. Men de beteenden som uppfattas som problematiska av samhället har psykosociala orsaker. Det är därför som ADHD-individer inte märks i alla samhällen. Vissa samhällen är helt enkelt lättare för ADHD-individer att leva i. Jag önskar att Sverige ska bli ett sådant samhälle.

Vanliga människor och ovanliga människor.
(Repo Man, 1984, av Alex Cox)

Look at those assholes, ordinary fucking people. I hate 'em.

Många av oss går runt med en känsla av att vara annorlunda eller att något är fel med oss. Därför finns det en stor trygghet i att vara med andra som befinner sig utanför normen. Det är de som jag känner mig bekvämast med och de som förstår mig bäst. Har jag ångest så slipper jag höra käcka "kämpa på!" tillrop från dem när jag inte förmår något överhuvudtaget. När jag är uppe i varv och är "för mycket" så flyr de inte. Vi med ADHD blir lätt "för mycket" och gör saker som vi inte hade gjort annars. Gränslösheten är det som skrämmer normala mest. Vi kastar oss in i andras samtal och utgår ifrån att alla är intresserade av att höra vad vi tycker. Vi pratar högt så att ingen ska missa våra smarta och roliga kommentarer. Vi dricker, snusar och röker mycket mer än vad vi vanligen gör. Dessutom brukar vi bli mycket kåtare och mer sexuellt aktiva. Ofta har vi ångest när vi är "för mycket". Ifall vi inte har det då, så har vi det garanterat när vi börjar landa och måste reda ut allt som vi har gjort. 

Med åren har jag märkt att jag blir mer och mer stressad av normala människor. Att umgås med dem tär på mina krafter. Jag måste alltid jobba hårt för att framstå som lugn och normal själv, så att jag inte skrämmer dem och avslöjar mig. Därför blir det lätt så att jag undviker dem när jag har möjlighet. Antingen genom att helt isolera mig periodvis eller genom att umgås med andra onormala. Det blir ett sätt att återhämta sig på. 

Det är samhällets fel!
(Repo Man, 1984, av Alex Cox)

I know a life of crime has led me to this sorry fate, and yet, I blame society. 

Kosekvensen av det här blir att jag försöker undvika normala människor och normala sammanhang. Jag orkar inte vara den som måste anpassa sig hela tiden. Jag önskar att min omgivning kunde anpassa sig efter mina behov ibland. Ofta känns det som att vi ADHD-individer mest finns till för att visa våra "superkrafter" som entreprenörer eller så tvingas vi visa upp våra sämsta sidor i Lyxfällan. Samhället är inte anpassat för oss. Det och de flesta arbetsplatser kräver att vi ska delta i sådant som ADHD-individer är riktigt dåliga på. Meningslösa möten som aldrig tar slut. Vi ska dokumentera och utvärdera allt vi gör fast ingen läser det. Tider måste passas. Räkningar måste betalas punktligt. Allt det här är svårt för oss, det slukar vår energi och gör oss stressade. Många av oss utsätts ständigt för situationer som gör att våra avvikande beteenden blir extremt tydliga. Det leder både till stress och psykisk ohälsa.

Vi upplever och hanterar stress på ett annat sätt än de normala. Dessutom behöver vi ofta mer tid för att återhämta oss. Att det som stressar oss sällan gör normala stressade, och att det vi älskar att göra ofta stressar de normala, gör det avvikande ännu tydligare. När vi får göra sådana arbetsuppgifter som passar oss så finns det ingen gräns för vad vi klarar av. Vi jobbar snabbt, effektivt och kan nästan hålla på hur länge som helst. Risken är bara att vi tar på oss alldeles för mycket när vi känner att vi är bra på något.

Vissa situationer har jag lärt mig att hantera, men andra är fortfarande omöjliga för mig att klara av. För mig har tillfälliga jobb blivit lösningen på flera jobbrelaterade problem, de är det minst dåliga alternativet och ger mig sällan panik. Kvar på listan över situationer att lösa är kärleksrelationer. De har fortfarande en tendens att bli för mycket eller för lite.

Allt det här hade varit enklare för mig och andra ADHD-individer att lösa ifall samhället var mer förstående och förlåtande. Självklart måste även vi kompromissa och anpassa oss, precis som alla andra. Men det måste finnas en gräns för denna anpassning. Vi ska inte behöva anpassa oss så mycket att vi blir sjuka av det. Samhället har anpassat sig efter de normala. Nu är det dags för samhället att anpassa sig lite efter oss onormala.

De onormala - att leva med ADHD

Freaks, 1932, Tod Browning

När jag gick på lågstadiet och mellanstadiet så gjorde jag ett ärligt försök att smälta in. Jag lyssnade på samma musik som mina vänner, men jag förstod inte riktigt vad som var bra med den. Idrott kunde vara kul, men tävlingar tyckte jag var tråkiga. Jag var en otroligt dålig förlorare. Som jag minns det hamnade jag ofta i bråk på rasterna. Men jag var inte mobbad, snarare var jag väldigt envis och bestämd. Något som inte alltid uppskattades. Låg- och mellanstadiet kändes mest väldigt förvirrande och ointressant. En gång hade jag gjort en massa teckningar som föreställde kända klassiska kompositörer. Jag hade lagt ner timmar på att rita dem på stora, tjocka pappersark. När jag tillsist var klar med alla, så släpade jag med dem till skolan och krävde att få mina mästerverk uppsatta i klassrummet. Min klassföreståndare mötte detta krav med stor skepsis, något jag idag har full förståelse för, men då var jag oerhört besviken.

På gymnasiet hoppade jag av 4-årig teknisk linje efter 3 terminer, inte för att det var för svårt, utan för att jag hatade hållfasthetslära. Eftersom jag inte orkade läsa in två terminer av de ämnen som saknades för att kunna byta till natur- eller samhällsvetenskaplig linje, så avslutade jag gymnasiet på 2-årig social linje. Det var som att börja på högstadiet igen, alldeles för lätt. Jag lyckades nätt och jämnt gå ut gymnasiet med godkänt betyg. Inte för att betygen var låga, tvärt om, utan för att jag hade löjligt hög frånvaro. Så fort jag hade möjlighet så flyttade jag från Falun och började att läsa konstvetenskap i Uppsala. Förhistorisk tid, antiken och medeltiden avverkades utan problem. Efter det så kom renässansen med hundratals kyrkor som såg likadana ut och som alla hette Santa Maria Någonting. Jag stirrade på kyrkorna i några veckor och försökte att lära mig deras namn. Men det var omöjligt. Det fanns inget som mitt minne kunde få fäste på, informationen var som teflon. Mina fortsatta studier visade tyvärr att detta inte var en engångsföreteelse. Det som har intresserat mig har har jag slukat med glädje, och det som inte har intresserat mig har gjort mig så frustrerad att jag helt bytt riktning. Jag har nu en ganska fin samling högskolepoäng och noll avslutade kurser. Det, och det faktum att jag har hoppat mellan tillfälliga jobb i hela mitt vuxna liv, har fått mig att fundera. Är jag normal?

Pierrot le Fou, 1965, Jean-Luc Godard

Non compos mentis

Många verkar tro att de så kallade diagnoserna är ett nytt påfund och att dessa mer beror på tidens anda, skolan eller samhället i stort än på något annat. På sätt och vis stämmer det. Länge så brydde man sig inte så mycket om nyanserna. Personer som hade svårt att tala, hade epilepsi, hörde röster eller var deprimerade ansågs alla vara non compos mentis, sinnesförvirrade. Det fornnordiska ordet galen sammanfattar den tidens syn bra - förhäxa genom trollsång. De som talade i tungor med osynliga andar och väsen, eller som gav intryck av att ha förhäxats av en sådan person, var alla galna. Fortfarande är nog det den allmänna bilden av vansinne och psykisk sjukdom - människor som hör röster, talar med osynliga personer eller är så deprimerade att det finns risk för självmord. Europas äldsta psykiatriska sjukhus är Bethlehem Hospital i London, mer känt som Bedlam. Där började man låsa in och isolera människor som betraktades som sinnessjuka för över 600 år sedan. Till att börja med erbjöds inte mycket till vård och omtanke, men med tiden lanserades kräkningar, åderlåtning, kallbad, elchocker och lobotomi som lösningar på allehanda problem och avvikande beteenden. 

Diagnoserna fick sitt stora genombrott under 90-talet. 1994 publicerades DSM-IV och den idag så omtalade och ifrågasatta diagnosen ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, gick ifrån att ha varit något relativt okänt till en folksjukdom. Idag anser den amerikanska folkhälsomyndigheten, CDC, att 11-12% av alla skolbarn i USA har ADHD. Mellan 2003 och 2011 ökade antalet barn som fått diagnosen med 42%. 

Redan 1789 beskrev den skotske läkaren Sir Alexander Crichton de beteenden som utgör ADHD. Han gav dem namnet mental rastlöshet. På 1930-talet fick de ett nytt namn, Minimal Brain Damage, MBD. 1952 ändrades det till det lite mindre dramatiska Minimal Brain Dysfunction. Det är viktigt att förstå att ADHD endast är namnet på en psykiatrisk diagnos och som sådan består den av ett antal beteendekriterier. Det är egentligen bara två saker som förenar alla ADHD-individer. De har svårt att koncentrera sig och att få saker gjorda, främst sådant som de inte är intresserade av, och de blir lugna och fokuserade av vissa centralstimulerande preparat som t.ex. metylfenidat och amfetamin. Blir du inte lugn och fokuserad av dessa så har du definitivt inte ADHD. Trots att de beteenden som utmärker diagnosen ADHD länge har varit kända, så verkar det forfarande finnas en stor osäkerhet och en mängd skilda åsikter kring vad som orsakar ADHD. För tillfället lutar de flesta forskarna mot att ADHD till stor del beror på genetiskt arv. Tyvärr har psykiatrin och neurologin länge varit helt skilda forskningsområden. Psykiatrikerna har tittat på beteenden och med dessa som grund har de konstruerat sina diagnoser. Sedan har neurologer och forskare inom genetiken försökt att hitta biologiska orsaker och förklaringar till dessa diagnoser. Något som inte alltid har varit framgångsrikt eller lyckat. Dessbättre har detta börjat att förändras och tvärvetenskaplig forskning har blivit allt vanligare. 

Alphaville, 1965, Jean-Luc Godard

You take the red pill...

De flesta av oss som har en del egenheter och avvikande beteenden lär oss att hantera och dölja dessa. Med tiden har jag lärt mig hur jag bör bete mig, men ibland märker jag hur människor plötsligt fryser till och stirrar på mig när jag pratat för högt eller när jag har sagt något underligt. Det tog mig många år att lära mig att det finns fler än jag som vill prata, och trots att jag idag är medveten om detta så avbryter jag fortfarande människor i tid och otid. Jag saknar helt förmågan att prata om sådant som inte intresserar mig. Det gör att jag lätt kan misstas för självupptagen när jag inte deltar i ett samtal eller när jag försöker styra in det på något jag själv är intresserad av. Att försöka kontrollera sig själv tar på krafterna vilket lett till att jag helst umgås med människor som är i en liknande situation. De är mer förlåtande och det blir lättare att slappna av och att vara sig själv. Går inte det så måste jag dra mig undan och vara själv ett tag för att samla kraft. Allt det här går att leva med, det är det normala för mig. Visst, jag är ofta frustrerad över min livssituation. Av att känna att jag har en potential som jag inte förmår att utveckla och göra något av. Av att inte hitta min plats och funktion. Men samtidigt har jag det ganska bra. Jag har vänner och en familj som hjälper och stöttar mig när det behövs. Jag arbetar med sådant som jag tycker är viktigt och angeläget, även om jag tycker att jag får för lite betalt för det. Hade mitt liv fortsatt så, så hade jag aldrig tänkt tanken på att söka hjälp. Men för några år sedan började jag få svårt att läsa böcker. Jag orkade bara läsa ett par sidor åt gången och allt fler böcker samlades på hög utan att jag hade läst klart dem. Det var oerhört frustrerande då jag alltid älskat att läsa. Samtidigt kände jag att min kreativitet minskade. Det blev allt svårare att skriva och mina kreativa perioder kom allt mer sällan. Jag kände mig ständigt stressad. Jag var stressad på jobbet, jag var stressad när jag gick och lade mig och jag var stressad när jag vaknade. Jag märkte att jag helt enkelt inte mådde särskilt bra. 

Alfred

I juli 2012 befann jag mig på Södersjukhuset i Stockholm. På en skärm såg jag bilden ovanför och förstod att jag skulle bli pappa. Det var i det ögonblicket som jag insåg att det var dags att göra något. Jag tog kontakt med vårdcentralen och bad att få göra en utredning för att se ifall jag möjligen hade ADHD eller Asperger. Under två och ett halvt års tid fick jag göra olika tester och svara på en massa frågor. Tillsist fick jag en bunt papper som sade att jag ansågs ha ADHD. Jag har nu börjat prova Concerta för att hitta en lagom dos. En halvtimme efter att jag hade tagit mitt första lilla gula piller hade all stress försvunnit.

He's merely miscast in a play

Som en motrörelse till psykiatrins diagnoser växte den så kallade Neurodiversityrörelsen fram i Nordamerika under 90-talet, främst bland individer som fått diagnosen autism. Neurodiversity, neurologisk mångfald, innebär att hjärnor och medvetanden betraktas som något oändligt varierat. Det finns ingen normal hjärna som majoriteten har. Alla har en helt unik hjärna och ett unikt medvetande som, precis som resten av vår kropp, har likheter och skillnader med resten av den mänskliga befolkningen.

Det normala och onormala ses som sociala konstruktioner, inte som något biologiskt korrekt eller defekt. Traditionellt har beteenden som faller utanför ett samhälles sociala normer blivit betraktade med olika grad av misstänksamhet beroende på hur avvikande de är. Har avvikelserna setts som för stora så har de getts ett namn, en diagnos, och därmed betraktats som något som måste botas eller korrigeras. Detta synsätt har tyvärr lett till att fruktansvärda övergrepp mot individer och grupper har begåtts i psykiatrins namn. Den neurologiska mångfaldsrörelsen vill istället att variationerna av beteenden och neurologiska funktioner betraktas som något positivt. En resurs som bör användas och få finna sin plats i samhället, istället för att tuktas och rättas till.

Hjärnor - lika och olika.

Idén om neurologisk mångfald tilltalar mig och den har ett visst vetenskapligt stöd. Forskning visar att det finns stora variationer mellan olika individers hjärnor.

“Contrary to what we once thought, the genetic makeup of neurons in the brain aren’t identical, but are made up of a patchwork of DNA,” says corresponding author Fred Gage, Salk’s Vi and John Adler Chair for Research on Age-Related Neurodegenerative Disease. - SALK News (2013), Study finds a patchwork of genetic variation in the brain

Vi vet fortfarande väldigt lite om hur hjärnan fungerar och om hur dessa variationer påverkar oss. Det finns ungefär 86 miljarder nervceller, neuroner, i hjärnan och varje neuron har runt 7 000 kopplingar till andra neuroner. Detta borde rimligtvis öppna upp för variationer i hur individers hjärnor och medvetanden fungerar. Dessutom så har det visat sig att den genetiska informationen, DNA, i våra nervceller skiljer sig åt i större utsträckning än vad vi tidigare har trott. Det är inte identisk DNA som finns i våra neuroner, den genetiska informationen skiljer sig åt från neuron till neuron.

Indeed, Chun said it is possible that the observed genetic diversity in the brain may influence behavior, intelligence, and susceptibility to neurological and neuropsychiatric diseases. “I would say it is certain there will be functional consequences for at least some of these changes,” he explained. - The Scientist (2013), Genetic Diversity in the Brain 

Denna variation i DNA mellan neuronerna misstänks även den kunna påverka vår intelligens och vårt beteende. Ifall vi alla har olika hjärnor så är det socialt normala och accepterade inte något som beror på biologi, utan snarare på sociala konventioner och konstruktioner. Några av de vanligaste psykiatriska diagnoserna rör inte uppenbara psykiska sjukdomstillstånd, istället definierar och urskiljer de avvikande beteenden och avvikande neurologiska funktioner. Dessa diagnoser har fått samlingsnamnet Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, och dit hör ADHD, autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom. Att vi nu har fått en grupp diagnoser som mer ses som funktionsnedsättningar än som psykiska sjukdomar har blivit något av en Pandoras ask. Var går gränsen mellan att vara annorlunda och att vara sjuk eller defekt?

You will be assimilated. Resistance is futile.

Samhällen präglas av konformism och alla som avviker sätts under stor press, speciellt om de inte kan eller vill anpassa sig. Människor som har setts som "sinnesslöa", lösaktiga, onaturliga eller asociala har utsatts för övergrepp. Fram till 1979 så var homosexualitet klassificerat som en psykisk störning i Sverige och mellan 1934 och 1975 tvångssteriliserades 63 000 människor, mestadels kvinnor, som ansågs som avvikande och skadliga för samhället. Priset för att avvika kan vara fruktansvärt högt. Därför har avvikande tvingats att utveckla olika strategier för att klara sig. Vi kamouflerar och gömmer oss. Vi söker oss till subkulturer där det avvikande accepteras eller hyllas, vi tränar sporter som ger utlopp för energin och frustrationen, vi gräver ner oss i sådant som intresserar oss, vi söker oss till andra som avviker och försöker att hitta yrken där vi inte sticker ut eller där vi får sticka ut. Men alla lyckas inte hitta en strategi för att klara sig. 

Bland individer med ADHD är depressioner och ångest vanligt. Orsakerna till det varierar, men trassliga relationer och en kaotisk ekonomi är två inte helt ovanliga anledningar. I Sverige beräknas ca 5 - 6% av befolkningen vara ADHD-individer, men "22 % av patienterna som sökte vård inom beroendevården uppfyllde diagnoskriterierna för ADHD." Kriminalvårdens rapport "ADHD i Kriminalvården" visar att ADHD-individer även är klart överrepresenterade på våra anstalter. Enligt rapporten beräknas, beroende på undersökning, mellan 14 - 45% av internerna vara ADHD-individer. 

Pierrot le Fou, 1965, Jean-Luc Godard 

What we've got here is failure to communicate

Jag saknar en kraftfull och tydlig röst som talar i vår sak. Det finns organisationer som Riksförbundet ATTENTION och Underbara ADHD, men jag hör dem inte i den politiska debatten. Dessutom blir jag blir misstänksam när de som skall vara min röst i samhället använder sig av begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag anser inte att ADHD är en funktionsnedsättning och jag vill inte bli representerad av människor som anser det. Det beror helt på individ och situation ifall ADHD är en hjälp eller ett hinder. ADHD är bara ett annat sätt att vara och fungera på.

När jag läser om ATTENTIONs Vuxenprojekt så får jag intrycket av att detta mest är en förening för oroliga och välmenande anhöriga, inte en organisation som drivs av vuxna icke-neurotypiska individer. Förhoppningsvis har jag fel. Det är inte våra anhörigas röster jag vill höra utan vår egen. Jag vill veta hur andra med ADHD löser sin livssituation. Vad jobbar de med? Trivs de på sitt arbete? Hur får de sina studier att fungera? Hur ser deras relationer ut? Hur gör de för att ha koll på ekonomin? Hur ser de på medicin och hur använder de den? Vad fungerar bra och vad fungerar dåligt i deras liv? Det är bara genom att diskutera sådana frågor som vi kan komma fram till lösningar på det vi upplever som problem.

Just nu är det framför allt tre frågor som jag skulle vilja lyfta fram i samhällsdebatten - mediciner, utbildning och relevansen i begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Mediciner: Ibland har jag varit på föredrag om ADHD i mitt jobb. När det är dags för frågestund så kommer konspirationsteorierna om hur läkemedelsföretagen skapade ADHD lika säkert som Kalle Anka på julafton. Men jag är inte skapad av något läkemedelsföretag. Precis som alla andra påverkas jag av hur min livssituation är. Är allt lugnt så behövs inga mediciner. Men eftersom vardagen ofta innehåller saker som jag har svårt för - som tråkiga arbetsuppgifter, ointressanta samtal och komplicerade sociala relationer - så kan stressen lätt eskalera och bli omöjlig att hantera utan hjälp av medicin. Då tar jag medicin för att hantera stressen, för att kunna koncentrera mig på något jag inte är intresserad av eller för att kunna sitta still och lyssna på något vansinnigt långtråkigt. Inte för att "bota" min ADHD, den är en del av mig och min personlighet. Varför skulle det vara värre än att ta medicin mot smärta, hosta, ångest eller depression?

Begränsningar i förskrivningsrätt för läkare 

ADHD: Läkare med specialistkompetens i barn- och ungdomspsykiatri, psykiatri, rättspsykiatri eller barn- och ungdomsneurologi med habiliterig får skriva ut vissa narkotikaklassade preparat vid behandling av Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). (LVFS 2008:11) - Läkemedelsverket

Det skrivs ut mängder av narkotikaklassade läkemedel varje dag. Metylfenidat, som finns i Ritalin och Concerta, är inte mer knark än opiaten kodein som finns i värktabletterna Treo Comp och Citodon. Det skapar inte fler missbrukare än etylmorfinet i hostmedicinen Cocillana-Etyfin. Idag kan vilken läkare som helst skriva ut Citodon eller Cocillana-Etyfin till mig. Men när det gäller de mediciner som hjälper oss med ADHD så får endast läkare med särskild behörighet göra detta. Varför anser samhället att de mediciner som hjälper oss att hantera stress och fokusera är mer knark än alla andra narkotikaklassade läkemedel? Jag skulle gärna vilja få en rimlig förklaring till det.

Drugstore Cowboy, 1989, Gus Van Sant

Utbildning: Samhället måste göra det möjligt för skolan att individanpassa undervisningen. Det räcker inte att bara ha det som en vacker vision. Ge lärarna en riktigt bra utbildning och en bra arbetsmiljö så att de klarar av att genomföra det. Att individanpassa behöver inte vara så svårt. Det handlar inte om att dumma ner undervisningen, tvärt om. Eftersom barn lär sig på lite olika sätt så behöver undervisningen varieras under en lektion. Finns det behov av en lång muntlig genomgång för att förklara något, så går det att bryta upp den och sprida ut den över lektionstiden. Där emellan kan man låta eleverna söka information själva, skriva frågor, jobba med arbetsblad, i grupp eller arbeta praktiskt. Varieras undervisningsmetoderna så får fler chansen att hänga med. Behovet av specialundervisning och stöd från mediciner minskar.

I högre utbildningar är situationen annorlunda. Större krav ställs på att individen tar ett eget ansvar. Där kan istället högskolor och universitet bli flexiblare i hur examinationer skall genomföras. Redan nu kan extra tid och handledning kan ges inför tentamina, uppsatser och avhandlingar. Men det bör även bli lättare att som vuxen kunna komma tillbaka till högre utbildningar och slutföra dem. Att överhuvudtaget ha möjlighet att gå en högre utbildning som vuxen skulle vara till stor hjälp för oss.

Funktionsnedsättning: Är neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ett relevant begrepp och fyller det en positiv funktion för oss som bedöms ha en sådan? Jag anser inte det. Delvis för att begreppet ger intryck av att ADHD, Asperger och högfungerande autism enbart är något negativt, en defekt. Men den viktigaste anledningen kommer jag till senare. Vad är då en funktionsnedsättning?

Funktionsnedsättning är en nedsättning av en fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Den kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd, eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur. - Folkhälsomyndigheten

Ifall en individs funktionsförmåga är låg, i jämförelse med befolkningens genomsnittsförmåga, så kan denna klassas som som en funktionsnedsättning. När det gäller fysiska förmågor; som syn, hörsel eller att kunna gå och röra sig obehindrat, så är det som ska bedömas något konkret. När det gäller att bedöma psykisk och intellektuell förmåga så blir det genast besvärligare. Här påverkas bedömningen i större utsträckning av sociala normer och av vad som anses vara normalt i det omgivande samhället. 

Både psykisk och intellektuell förmåga bedöms med hjälp av standardiserade psykologiska tester. Det finns ett antal IQ-tester som används för att bedöma en persons intellektuella förmågor. Ett av de vanligaste är Wechsler Adult Intelligence Scale, WAIS. Det används bland annat inom psykiatrin vid utredning av olika diagnoser, så jag har själv tillbringat ett antal timmar med det. Intelligenstesternas värde har diskuterats flitigt allt sedan deras genombrott under första världskriget. Den vanligaste kritiken är att bedömningen blir selektiv och att viktiga aspekter av våra mentala förmågor ignoreras. 

Wechslers värderingstabell

Genomsnittsvärdet för WAIS är 100 och en IQ mellan 90 och 109 betraktas som normal intelligens. Det är där den största andelen av befolkningen befinner sig. När blir då intelligens en funktionsnedsättning? Vid 89? 79? Här finns ingen absolut gräns. Enligt ICD-10 definieras personer som har en IQ under 70 som utvecklingsstörda och utvecklingsstörning betraktas som en funktionsnedsättning. Voilà!

WAIS-testet består av fyra deltester; verbal funktion, arbetsminne, perceptuell funktion och snabbhet. För mig är arbetsminnet min absolut svagaste sida, något som är typiskt ADHD och som märktes när jag gjorde testet. Där låg jag "bara" på 106, vilket ändå är i överdelen av det normala. Här har vi det största problemet med begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med lite vilja så kan i princip vad som helst som avviker från allmänna sociala normer, eller från de neurologiska funktioner som betraktas som normala, ses som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Därför tycker jag att vi bör diskutera ifall det fyller en funktion.

Trots att diagnoserna inte baseras på vetenskapliga evidens, utan på utvalda beteendekriterier, anser jag att de faktiskt fyller en funktion. De kan var ett stöd och underlätta ifall det skulle uppstå behov av psykologisk eller medicinsk hjälp. 

I was cured all right

Jag har snart använt metylfenidat i 2 veckor. Det är som att vara på semester. Ett lugn har spridit sig genom min kropp och jag känner mig ganska nöjd och glad. Inte på ett drogat euforiskt vis, utan jag mår som jag gjorde innan stressen och ångesten tog över. Dessutom så har jag mer än halverat min snuskonsumtion. Att ett litet piller skulle kunna göra så stor skillnad hade jag inte vågat hoppas på. Den här lite ofokuserade texten är även den ett resultat av medicineringen. I alla fall delvis. Då i form av ork att skriva den. Det ofokuserade beror mer på att jag hade lite för mycket att säga. Men texten speglar kanske de bra och dåliga sidorna med ADHD. Tyvärr har jag inte märkt någon positiv effekt när det gäller att läsa än. Vi får se, det ordnar sig säkert.

The Sound of Music, 1965, Robert Wise

Falsk Retorik

"Så marginaliserar vi de röster som vi skulle behöva allra mest - de som inte böjer sig likt ett rö för samtidens vind. De som söker sanningen precis som den är - även om den är obekväm och kan få konsekvenser som vi ogillar. Vi borde vårda dem, inte frysa ut dem." 

Anna Dahlberg "I Sverige är vi rädda för sanningssägare" Expressen 30 maj 2015

Det har blivit allt mer populärt att skylla alla våra problem på invandrarna. Det är de som har orsakat SYSTEMKOLLAPSEN och som troligen kommer att orsaka nationens undergång i en nära framtid. SANNINGSSÄGARNA säger att det är så. Och vi måste väl lita på Sanningssägarna, eller?

Själv är jag väldigt tveksam till både Sanningssägarnas existens, oavsett partifärg, och påståenden om att invandringen skulle vara orsaken till en "systemkollaps". Ifall en nationell systemkollaps överhuvudtaget existerar så startade denna med all sannolikhet långt innan höstens dramatiska ökning av asylsökande. För oss som jobbar inom offentlig sektor så har kollapsen varit synlig i minst ett decennium. Jag vill sätta startpunkten någon gång runt 1995. Vi hade då precis lämnat en av de värsta finanskriser som Sverige har upplevt. Samtidigt hade kommunaliseringen av skolan (1991), ädelreformen (1992), friskolereformen/skolpengen (1992) och psykiatrireformen (1995) lagt ett otroligt stort ansvar på kommunerna. Gamla organisationer raserades och nya skulle byggas. Samtidigt behövdes kommunernas utgifter bantas. Privata aktörer välkomnades och en mängd upphandlingar skulle göras. Under loppet av 4 år drevs de största förändringarna av den offentliga sektorn i modern tid igenom - samtidigt som vi befann oss i ekonomisk kris. Dessa reformer påverkade våra kommuner - skolan, åldringsvården och den psykiatriska vården - på ett sätt som får rivningen av Klarakvarteren att framstå som en smärre justering. Det är lätt att fråga sig ifall all den kompetens som behövdes för att driva igenom alla dessa enorma förändringar och få dem att fungera långsiktigt verkligen fanns tillgänglig. Och prioriterades medborgarnas och de anställdas behov och arbetsmiljö under dessa omorganisationer? Jag ställer mig väldigt tveksam till det. 

"Kristdemokraternas nya ledare sade att Decemberöverenskommelsen kommer att falla om KD överger den, men att det sedan finns flera olika scenarier. Ett av dem är nyval. Och Ebba Busch Thor sade sig inte se några större risker i att driva fram ett nyval under en annan akut kris i landet. Detta trots att den krisen är så allvarlig att KD-ledaren bedömer att Sverige står inför en "trolig systemkollaps"."   

Ewa Stenberg i Dagens Nyheter 8 oktober 2015 om KDs riksting och Ebba Busch Thors tal

Sedan 1988 har jag periodvis arbetat inom skolan, psykiatrin och åldringsvården och sett hur dessa verksamheter har förändrats. När jag arbetade på Ulleråker i slutet av 80-talet delade endast sjuksköterskor ut medicin. Idag i den kommunala psykiatrin så räcker det med att jag går en tre minuters tipspromenad för att få delegering att ge medicin och sprutor. Det samma gäller tonåriga assistenter inom skolan, de kan tvingas att injicera astmamediciner och insulin. 20-åringar får arbeta ensamma på HVB-hem, gruppboenden, skolgårdar, häkten och fängelser. Allt för att spara pengar och maximera vinster. Händer det något så är det alltid de längst ner som får ta ansvaret. Lönehöjningar och förmåner går till de högre upp - de som inte tar sitt ansvar, inte följer upp och utvärderar, inte bryr sig om säkerhetsföreskrifter, inte gör långsiktiga upphandlingar och som ibland medvetet bryter mot lagen.

Min egen erfarenhet är att i det offentliga stannar en ansvarig verksamhetschef sällan mer än 2-3 år, lagom länge för att kunna riva ner och driva igenom sin "vision" utan risk att den skall hinna utvärderas. Sedan raskt vidare till nytt jobb, högre lön och nya härliga visioner. Bakom sig lämnar dessa chefer organisationer i kaos. Lägg till olika varianter av New Public Management (NPM) där pengar skyfflas runt i olika lokala och nationella låtsasmarknader så blir förvirringen och girigheten total och effektiviteten och solidariteten noll. NPM har blivit det kapitalistiska samhällets svar på femårsplanen. En magisk lösning på allt, som i verkligheten bara trycker ansvaret nedåt i organisationerna och så långt bort som möjligt från politiker och verksamhetschefer. Med NPM så är det alltid någon annans fel.

"Jimmie Åkesson fick sedan ordet. – Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohållbar. Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps. Det krävs att regeringen agerar, säger han."  

Aftonbladet refererar partiledardebatten i SVT Agenda 11 oktober 2015

Självklart skapar en väldigt stor ökning av asylsökande problem tillfälligt - och precis som elever och sjuka kostar nyanlända flyktingar pengar. Det är svårt att förneka. Men att det skulle vara troligare att det är invandrarna som har orsakat "systemkollapsen" i den offentliga sektorn än alla de reformer som vi drev igenom i början av 90-talet, och fortfarande driver igenom, har jag otroligt svårt att tro. Åldringsvården och övrig vård skulle överhuvudtaget inte fungera utan invandrarna. Istället för att skylla alla våra problem på dem så borde vi kanske fundera lite över vårt eget ansvar. Hur tar vi emot nyanlända flyktingar? Vilka krav ställer vi och vilka möjligheter ger vi? Har vi utvärderat alla dessa reformer för att synliggöra vad som har fungerat och vad som inte har fungerat. Tyvärr tror jag att det kommer att visa sig att det är ganska mycket som inte har fungerat.

Med det nuvarande systemet behöver vi inte en endaste invandrare för att kunna skapa en rejäl SYSTEMKOLLAPS. Den här kollapsen har vi fixat helt själva.

De fattiga och de rika

Den rikaste procenten av den rikaste procenten - de superrika - har diskuterats flitigt de senaste åren. De har haft en alldeles fantastisk ekonomisk utveckling. [1] Enligt vänstern bekräftar denna grupp allt som anses vara dåligt med dagens ekonomiska system och enligt högern är det dessa personer vi bör tacka för i princip allt välstånd i världen. Hur rika är de? 2014 ägde de 85 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Högerdebattörer, som till exempel Johan Norberg i Metro, anser att den minskande fattigdomen i världen hänger ihop med att vi låtit vissa människor bli superrika.

"Jo, en liten grupp har blivit superrik genom att skapa större välstånd än någonsin. Samtidigt har världsfattigdomen rasat mer än någonsin, från 53 till 17 procent. Tänk om det hänger ihop?" Johan Norberg

Det stämmer att den globala fattigdomen nästan halverats sedan 1981. Det gäller gruppen som lever på mindre än 1.25 dollar per dag, de extremt fattiga. Men är det verkligen de superrika vi ska tacka för det? Låt oss titta lite närmare på de 20 rikaste i världen. [2] Har de skapat välstånd åt oss alla eller enbart åt sig själva? Av de 20 rikaste har 7 startat framgångsrika företag, 6 av dem är affärsmän och spekulanter och 7 av dem har ärvt sin förmögenhet. Drygt hälften av dem (11 av 20) kommer från välbärgade eller mycket välbärgade familjer. De företag som dessa 20 rikaste själva har skapat har gett världen ca 600 000 arbetstillfällen. [3] Ett par av dem har säkert genererat arbetstillfällen i låglöneländer också, så låt oss gissa på sammanlagt 1 miljon arbetstillfällen (vilket möjligen är lite högt). Sett till att 1.5 miljoner arbetar i den offentliga sektorn enbart här i Sverige så är inte det särskilt imponerande.

2011 var Bill Gates "rikare" än den amerikanska staten.

Tillsammans har världens 20 rikaste en förmögenhet på 873 miljarder dollar. Under 2012 var de totala offentliga utgifterna i Sverige drygt 1 800 miljarder kronor, vilket motsvarar 215.5 miljarder dollar. Utgifterna inkluderar löner, konsumtion av varor och tjänster, investeringar, transfereringar och räntor. Det innebär att de 20 rikaste i världen med sina nuvarande förmögenheter hade kunnat finansiera Sveriges hela offentliga sektor under 4 år - vårt sociala skyddsnät, försvar, hälsa- och sjukvård, skolor m.m. Allt.

Varför minskar fattigdomen i världen?

Att fattigdomen minskat i världen beror nästan uteslutande på Kina. Vi vet att den extrema fattigdomen har minskat i världen sedan 80-talet. 1990 levde 1.9 miljarder människor i extrem fattigdom, tjugo år senare hade de minskat till 1.2 miljarder. Andelen extremt fattiga har alltså minskat med 700 miljoner. Den utan tvekan främsta orsaken till det är den ekonomiska tillväxten i världen, då främst i Kina. Det är där som den extrema fattigdomen har minskat mest. Av de 700 miljoner som lyfts upp ur extrem fattigdom så lever 680 miljoner i Kina. Därmed är nästan hela den positiva utvecklingen, när det gäller bekämpande av den globala fattigdomen, beroende av vad som skett i Kina. Trots det lever runt 100 miljoner kineser fortfarande i extrem fattigdom och 2009 så levde nästan 500 miljoner kineser på mindre än 20 kr, eller 2.5 dollar per dag. En väldigt stor andel av Kinas befolkning är alltså fortfarande fattig, bara inte riktigt lika fattig som tidigare. Vid sidan av ekonomisk tillväxt så finns det en annan viktig faktor, minskad ekonomisk ojämlikhet. Minskad ekonomisk ojämlikhet minskar fattigdom mer och snabbare än ökad tillväxt. När det gäller just minskad ekonomisk ojämlikhet så lyckas Kina betydligt sämre, där har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt.

"Growth alone does not guarantee less poverty. Income distribution matters, too. One estimate found that two thirds of the fall in poverty was the result of growth; one-third came from greater equality. More equal countries cut poverty further and faster than unequal ones." The Economist 1 juni 2013

Tyvärr är utveckligen i resten av världen inte lika "positiv" som i Kina, framför allt håller sig den extrema fattigdomen kvar i det subsahariska Afrika. Men även i länder som Grekland, Spanien, Italien, Irland och Litauen ökar fattigdomen. Ännu så länge är extrem fattigdom inte särskilt vanligt i Europa, men många européer har drabbats hårt av de ekonomiska kriserna. I Grekland har långtidsarbetslösheten gått från 3.7% 2008 till 18.6% 2013. För varje kris som kommit och gått har medelklassen och underklassen blivit fattigare och de superrika rikare. Vill vi varaktigt minska den globala fattigdomen så är det alltså inte enbart ökad tillväxt som gäller, vi måste fatta politiska beslut som minskar inkomstklyftorna.

Lån till bostad och konsumtion

Vi bedöms efter vår livsstil - våra kläder, vårt boende - och allt fler väljer att låna pengar för att hålla skenet uppe. I USA har endast de 5% som tjänar mest fått högre lön de senaste åren. För alla andra har lönen stått stilla eller sjunkit. De som har haft sämst löneutveckling är de 40% som tjänar minst. För vissa i den gruppen har lönen sjunkit med så mycket som 6%. Samtidigt har skuldsättningen ökat.

"A September study from the Economic Policy Institute (EPI) in Washington noted that the median annual earnings of a full-time, male worker in the U.S. in 2011, at $48,202, were smaller than in 1973. Between 1983 and 2010, 74% of the gains in wealth in the U.S. went to the richest 5%, while the bottom 60% suffered a decline, the EPI calculated." Michael Schuman, Time

För de 20% som tjänar minst går nästan 25% av lönen till att betala av räntor och amorteringar på lånen (skuldtjänstbetalningar). 90% av de amerikanska löntagarna har skuldtjänstbetalningar på mellan 17 - 23.5% av sin inkomst till bankerna. För de rikaste 10% ligger skuldtjänstbetalningarna på runt 9%. När debattörer hånfullt talar om att de fattiga i USA bor i hus och har platt-TV så missar de att tala om att många av dessa inte äger sitt hus och sin platt-TV, det gör deras bank. Blir de sjuka eller arbetslösa så är risken stor att de förlorar sin bostad.

Övergivna hus i ett tidigare välmående medelklassområde i Detroit.

Situationen är liknande här i Sverige. De flesta som klassas som fattiga i Sverige har ett boende och i de flesta av deras hem finns det allra nödvändigaste som t.ex. kyl, frys och spis. Problemet är att det blivit allt svårare för låginkomsttagare och människor utan en fast inkomst att få tillgång till boende. Bostadsföretagen vill vara helt säkra på att hyresgästerna regelbundet kan betala sin hyra. Att fattigdom finns i Sverige blir tydligt då vi tittar på Statistiska Centralbyråns statistik över hushållens utgifter i relation till deras disponibla inkomst. Statistiken från 2012 är inte helt säker då den bygger på intervjuer med 2 900 hushåll (38% av de 7 500 hushåll som tillfrågats). De rikaste 25% av de medverkande hade en genomsnittlig disponibel inkomst på 715 280 kr/år. Deras utgifter (konsumtion, boende etc) låg på i genomsnitt 482 520 kr/år. Deras boendekostnad var på ca 14% av den disponibla inkomsten. De fattigaste 25% av de medverkande hade en disponibel inkomst på 125 680 kr/år. Deras utgifter var på 172 010 kr/år. Utgifterna var alltså högre än inkomsterna! Deras boendekostnad låg på ca 44% av den disponibla inkomsten. För de med lägst inkomster blir alltså boendet en enormt stor del av utgifterna. Detta trots att den genomsnittliga utgiften per månad för boendet i denna undersökning bara är 4 700 kr/mån för de med lägst inkomster. För oss som bor i Stockholm är det en väldigt låg månadskostnad.

När fastigheter och boende blir investeringsobjekt för de välbärgade så pressas priserna upp. Ju mer attraktivt det blir att investera i fastigheter desto svårare blir det för låginkomsttagare och medelinkomsttagare att köpa sitt boende. Det blir också mindre attraktivt att bygga billigt boende åt dessa båda grupper, istället fokuseras byggandet på exklusiva fastigheter. En ond cirkel skapas. I Storbritannien har andelen som äger sitt boende börjat att minska för första gången sedan 1918. 2001 ägde 70% sin bostad och 2011 var andelen nere på 65%. Under samma period har fastighetspriserna skjutit i höjden. De ökande priserna på fastigheter har lett till att skuldsättningen har fyrdubblats i de brittiska hushållen mellan 1990 och 2013, från 347 miljarder pund till 1 437 miljarder pund. Från 1980-talet fram till idag så har arbetarklassen och medelklassen i en allt större utsträckning finansierat sitt boende och sin konsumtion med lån. Lån som genererat enorma vinster till banker och spekulanter (de rika) vilket ytterligare ökar inkomstklyftorna.

Ojämlikhet och fattigdom är dåligt för ekonomin

Vi får ofta höra att de som tjänar väldigt mycket också arbetar otroligt mycket och har stort ansvar. Men hur mycket spelar arbetsinsats och ansvar in när det gäller våra löner? Sjuksystrar, lärare och fritidsledare, för att nämna några, har ett tungt arbete och ansvarar över människors liv och framtid. Märks detta i deras lönekuvert? Nej, inte i någon större utsträckning. Det måste vara något annat som avgör lönen. Arbetsinsatsen är en sekundär faktor, ansvaret lika så. Problemet är troligen att vi i dag premierar kortsiktiga vinster. Branscher som snabbt drar in kapital genererar högre löner åt sina anställda. Branscher som genererar stora, men mer abstrakta, vinster på sikt - som utbildning och sjukvård - halkar efter lönemässigt. Detta trots att de är oerhört viktiga för samhällets framtid och utveckling. Att yrken inom två så viktiga områden som utbildning och sjukvård har fått låg status är mycket oroväckande inför framtiden.

"between 2002 and 2007, 65 percent of all income growth in the United States went to the top 1 percent of the population. The financial crisis interrupted this trend temporarily, as incomes for the top 1 percent fell more than those of the rest of the population in 2008. But recent evidence suggests that, in the wake of the crisis, incomes at the summit are rebounding more quickly than those below. One example: after a down year in 2008, the top 25 hedge-fund managers were paid, on average, more than $1 billion each in 2009, quickly eclipsing the record they had set in pre-recession 2007." Chrystia Freeland, The Atlantic

Miljardärerna, de superrika, konsumerar inte i proportion till de pengar de tjänar. En miljardär som tjänar 10 000 gånger mer i timmen än en lärare konsumerar inte 10 000 gånger mer varor och tjänster. För ekonomin i ett samhälle är det bättre att ha en stor, köpstark medelklass och en arbetarklass som även den har råd att konsumera. Stagnerar inkomsterna, eller ifall de sjunker, i stora samhällsgrupper samtidigt som pengar slussas över till de superrika så minskar konsumtionen och det blir färre arbetstillfällen. Färre arbetstillfällen gör fler människor fattiga. Att vi skapar fler osäkra låglöneyrken förändrar inte det. Så längre vi som samhälle väljer att inte dela på arbetstillfällen och intäkter så kommer fattigdomen och ojämlikheten att öka.

Pengar är makt - sprider vi pengarna så sprider vi makten

Med nyliberalerna kom idén att det inte finns något mer demokratiskt än marknaden. Som konsumenter och aktieägare skulle vi få större möjligheter att påverka samhället än som väljare. Är det så? Väldigt lite tyder på det. Som enskild aktieägare har du sällan något större inflytande ifall du inte äger en oerhört stor andel av aktierna. Istället är det enorma fondförvaltare, som t.ex. BlackRock, som sitter på de stora aktieinnehaven och makten över företagen. Det finns inga naturlagar som styr marknaden mot maktdelning och demokrati, tvärt om verkar makten koncentreras. Dessutom verkar det finnas ett samband mellan förmögenhet och politisk makt och inflytande. [4] Speciellt i länder med personval och personliga kampanjer. Men även här i Sverige.

"Virtually all U.S. senators, and most of the representatives in the House, are members of the top 1 percent when they arrive, are kept in office by money from the top 1 percent, and know that if they serve the top 1 percent well they will be rewarded by the top 1 percent when they leave office." Joseph E Stiglitz "Of the 1%, by the 1%, for the 1%"

Det är inte bara som politiker du gynnas av att ha pengar och kontakter. De superrika, som till exempel Koch bröderna, kan pumpa in pengar i kandidater, tankesmedjor och media som för fram och driver de idéer som de vill stödja - som lägre skatter och avregleringar.  Koch bröderna har donerat över 100 miljoner dollar till marknadsliberala och konservativa tankesmedjor och organisationer. Ett parlamentariskt demokratiskt system bör representera hela det samhälle den verkar i - inte enbart den mer välmående delen av samhället - för att ha relevans och starkt folkligt stöd.

Att vissa är rikare än andra är inget stort samhällsproblem. Det är när skillnaderna börjar bli väldigt stora som problemen uppstår. När en stor grupp av medborgarna lever på gränsen till fattigdom, eller i fattigdom, och en liten grupp i extremt välstånd korrumperas det politiska systemet och tilltron till demokratin riskerar att raseras. De som styr hamnar allt längre från majoriteten av medborgarna. Samhällets förmåga att återhämta sig från ekonomiska kriser minskar då allt fler riskerar att falla för varje kris som kommer.  I fall vi vill att vår västerländska parlamentariska demokrati ska överleva och ifall vi vill ha en fortsatt ekonomisk tillväxt så är jag övertygad om att vi måste minska inkomstklyftorna - inte öka dem. Man ska inte behöva leva i ekonomisk otrygghet ifall man arbetar 8 timmar om dagen. Vårt välstånd bygger på att allt större grupper har kunnat konsumera. Vänder det och allt fler får en sämre ekonomi så kan detta få oroande följder för oss alla. Ett samhälle som ger en liten grupp människor enormt välstånd och inflytande samtidigt som en stor del av dess medborgare ständigt måste kämpa för att ha arbete och hålla sig flytande är inte ett fritt och demokratiskt samhälle. Det är en plutokrati - ett samhälle för de rika.

Referenser:

1 Hur den rikaste procentens förmögenheter har utvecklats sedan 1970 (källa: The Atlantic).

2 Världens 20 rikaste personer (källa: Forbes 2014)

1 Bill Gates $80.5 B Microsoft United States
2 Carlos Slim Helu & family $74.1 B telecom Mexico
3 Warren Buffett $71.9 B Berkshire Hathaway United States
4 Amancio Ortega $62.6 B Inditex Spain
5 Larry Ellison $54 B Oracle United States
6 Christy Walton & family $41.6 B Wal-Mart United States
7 Charles Koch $41 B diversified United States
7 David Koch $41 B diversified United States
9 Jim Walton $40.8 B Wal-Mart United States
10 Alice Walton $39.3 B Wal-Mart United States
11 S. Robson Walton $39.2 B Wal-Mart United States
12 Liliane Bettencourt & family $38.2 B L'Oreal France
13 Michael Bloomberg $35.4 B Bloomberg LP United States
14 Li Ka-shing $34.3 B diversified Hong Kong
15 Mark Zuckerberg $33.8 B Facebook United States
16 Bernard Arnault & family $33.2 B LVMH France
17 Larry Page $28.5 B Google United States
18 Sergey Brin $28.1 B Google United States
19 Sheldon Adelson $27.9 B casinos United States
20 Jeff Bezos $27.7 B Amazon.com United States

3 Antal anställda (källa Wikipedia):

Microsoft: 128 000 anställda

Inditex: 128 000 anställda

Oracle: 122 000 anställda

Facebook: 9 200 anställda

Google: 53 600 anställda

Amazon.com: 154 100 anställda

4 Pengar, makt och politiskt inflytande

Horst Schröder - samhällets fiende nr 1

I april 1989 hamnade en anmälan om "barnpornografibrott, samt brott mot tryckfrihetsförordningen" på justitiekanslern (JK) Hans Starks bord. Anmälaren var Bo Bertilsson, ordföranden i Malmöavdelningen av Folkaktionen mot Pornografi, den anklagade var Horst Schröder och hans tidning Pox. Bo Bertilsson ville pröva tillämpningen av den nya lag som klubbats igenom samma år och som förbjöd skildringar av "sexuellt våld eller tvång" i tryckta bilder. Den var en utökning av en lag från 1986 som gällde rörlig bild (film). De bilder som han ville få prövade fanns i första numret av Pox från 1989. JK valde att väcka åtal och rättegången som följde blev kulmen på en mörk period i den svenska tryckfrihetens historia.

Epix, Nr 1, 1984
Omslag av Enki Bilal.

Horst Schröder, född 1943, kom till Sverige från Tyskland i början av 70-talet. Han är doktor i litteraturvetenskap och har skrivit mycket om serier. 1982 startade Horst förlaget Medusa (idag bokförlaget Epix) som gav ut seriealbum. Hans dröm var att börja ge ut serier för vuxna på svenska. En sorgligt ödslig marknad i Sverige vid den tiden. Här, i motsats till länder som Frankrike, Belgien och Italien, har serier alltid främst betraktats som ett medium riktat till barn oavsett innehåll. 1984 skred Horst till verket. I maj kom första numret av tidningen Epix ut, en tidning som främst hade fokus på franska serieskapare som publicerats i magasin som Pilote och À Suivre. Starten blev problematisk då tryckeriet drog sig ur då de fick se omslaget, en bild på en barbröstad kvinna  ritad av Enki Bilal. Horst blev tvingad att snabbt leta upp ett nytt tryckeri som var villigt att trycka hans tidning. I november samma år fick Epix syskonet Pox, som mer koncentrerade sig på nordamerikanska och europeiska undergroundserier. Ett drygt år senare började han även att ge ut Tung Metall och Elixir. På kort tid hade han byggt upp ett eget serieimperium som helt dominerade den svenska marknaden för så kallade vuxenserier.

Vid sidan av problemen med att hitta ett tryckeri som ville trycka hans serier för vuxna, och en distributör så att de nådde ut till möjliga köpare, så lyckades Horst dessutom hamna i konflikt med både Sture Hegerfors och hans Svenska Serieakademin samt Joakim Pirinen och tidningen Galago. Sture - som var och är en stor beundrare av klassiska serier som Dick Tracy, Fantomen och Modesty Blaise - tyckte att de serier Horst gav ut var tillgjorda och hade "skruvade konstanspråk", något han gärna talade om ifall någon frågade honom. Vilket media ofta gjorde. När det gällde Joakim och Galago så var det istället Horst som tyckte att deras konstnärliga ambitioner fick ta för stor plats.

Pox, Nr 1, 1989.
Omslag av Lorenzo Mattotti.

Men dessa problem och konflikter var bara början. Dagens Nyheter skrev 1986 en artikel om vuxenserier, främst då Pox. DN fördömde tidningen och skrev om en pappa som blivit upprörd över att sonens Pox (nr 2, 1986) var fylld av "våld, porr och vanställda ansikten." Pappan hade ringt och skällt ut Konsumbutiken som sålt tidningen, butiken svarade med att sluta sälja den. Föreståndaren sade till DN att “vi har ju kvalitetskrav på serier vi säljer i våra butiker.” En av serierna som upprörde pappan och som inte levde upp till Konsumbutikens kvalitetskrav var den mångfaldigt prisbelönade serieskaparen Art Spiegelmans självbiografiska serie ”Fången på helvetes-planeten – En fallstudie.” Art Spiegelman fick Pulitzerpriset för sin serieroman Maus som bygger på intervjuer med Spiegelmans far, Vladek Spiegelman, en polsk jude som överlevt Förintelsen. DN passade även på att fråga folk på stan ifall de tyckte att Pox var lämplig för barn, något de inte ansåg att den var. Vad DN inte gjorde var att prata med Horst som hade varit helt överens med dem - Pox var inte lämplig för barn, den var riktad till vuxna. Det här blir inledningen på ett allt större drev gentemot Horst och tidningar med serier riktade mot vuxna. En moralpanik började att dra in över Sverige och självutnämnda moralpoliser stod redo runt om i landet. I Östersund upplyste polismannen Lennart Eriksson lokalsamhället om faran med "knark-, porr- och våldsserietidningarna." I Uppsala vandrade ett par polismän runt och informerade tidningsförsäljare om tidningarnas skadliga inverkan på våra barn och unga. I mars 1987 skrev Hälsinge-Kuriren om konferensen "Barn och våld." Artikeln illustrerades med ett fotografi av ett bord fyllt med vapen som tagits i beslag från ungdomar samt tre tidningar - en kung-fu tidning, den amerikanska pro-cannabistidningen High Times samt ett nummer av Epix.

Bild ur "Resan till Betlehem - Domarboken kap. 19" 
av Mike Matthews och Neil Gaiman.

Folkaktionen mot Pornografi (FmP) bildades 1985 och bedrev opinionsbildning mot barnpornografi och sexualiserat våld. När vuxenserier började uppmärksammas i media under 1986 så började även FmP ge dessa extra uppmärksamhet. Det är denna uppmärksamhet som leder fram till Bo Bertilssons anmälan tre år senare. Väl framme hos justitiekanslern avskrevs barnpornografibrottet omgående, men däremot valde Hans Stark att väcka åtal mot Pox och dess ansvarige utgivare Horst Schröder på punkten olaga våldsskildring.  I JKs stämningsansökan står det "I tidningen förekommer bilder vari skildras sexuellt våld eller tvång." Åtalet gällde bilder från fem olika serier. Bland dessa hittar  vi "Hor på kontor" av Dori Seda som handlar om en kvinnlig arkivarie som hämnas på sin manlige chef samt Neil Gaimans "Resan till Betlehem." Gaimans serie var baserad på kapitel 19–21 av Domarboken i Gamla Testamentet och var en del av ett större verk skrivet av bl.a. honom, Alan Moore och Dave Gibbons kallat "Outrageous Tales from the Old Testament." Illustratörer var flera kända namn som Gibbons och Dave McKean. Det är värt att notera att de anmälda serierna inte enbart hörde till de halvpornografiska serier som ofta brukade publiceras i Pox, utan även till andra genres.

"Hor på kontor" av Dori Seda. © Dori Seda

Rättegången startade i september 1989 och Horst slog tillbaka bl.a. genom att ge ut den 116 sidor tjocka tidningen Åtalad! som innehöll alla de åtalade serierna samt ett antal serier som berörde censurfrågor. Den innehöll även artiklar om åtalet och om moralpanik. Horst stod inte helt ensam under rättegången. Bland de som försvarade hans utgivningsrätt fanns konstnären Peter Dahl, journalisten och kritikern Göran Everdahl, förläggaren och författaren John-Henri Holmberg samt en mängd personer och förlag från seriesverige. Även Galago gav, om än ett väldigt halvhjärtat, stöd till Horst Schröder.

Mot rättegångens slut började även ledarsidorna och kultursverige vakna till liv och inse vad en fällande dom skulle kunna leda till. DNs kulturkritiker Leif Nylén skrev i november 1989: "Att utgångspunkten för Pox är att serien utgör en konstform framstår som tämligen självklart. Det handlar aldrig om serier som på ett konventionellt sätt berättar någon enkel historia. Poängen är den originella stilen i teckning och text, det självsvåldiga fabulerandet, de överraskade perspektiven, de utstuderade parodierna och parafraserna. Där finns en spännvidd mellan det groteska och det romantiska, det realistiska och det abstraherande. Ofta handlar det om ganska usel konst, men det är en annan fråga. Det är inte JK:s sak att syssla med konstkritik, det saknar man kompetens för."

Den 19 januari 1990, i rättegångens slutskede, skrev Johannes Åman en ledare i DN kallad "Det sluttande planet": "Kriminalisering av tecknade bilder som är sprungna ur rena fantasier måste emellertid uteslutande grundas på någonting annat, nämligen rädslan för farliga tankar. Härmed är vi ute på farlig mark. Ty det är denna rädsla som alltid varit drivfjädern bakom censur och andra statliga frihetsinskränkningar. Om vi accepterar att serier som skildrar sexuellt våld är för farliga för att få läsas, hur försvarar vi då det skrivna ordets frihet? Fantasier kan ju uttryckas i ord lika väl som i bild, och vad är det som säger att inte också en roman som skildrar sexuellt våld och tvång skulle kunna påverka människor? Varför skulle det förövrigt bara vara skildringar av sexuella fantasier som hetsar människor att begå handlingar som skadar andra? En annan aspekt som tål att funderas över är om det verkligen är den s.k. skräpkulturens våldsskildringar som har den djupaste inverkan på människor."

Horst Schröder, maj 2014.

I januari 1990 avslutades rättegången och Horst Schröder frikändes. Med det så hade den här historien kunnat få ett lyckligt slut. Så blev det tyvärr inte. Samtidigt med rättegången började Sverige gå in i en lågkonjunktur. Bankkrisens 90-tal närmade sig. Horst och hans tidningsimperium fick allt svårare att klara sig och upplagorna dalade. Dessutom valde det Kooperativa Förbundet, som drev Konsum och Domus, att efter den frikännande domen bannlysa alla Horst Schröders tidningar från sina butiker. Hans distributör gick i konkurs 1993 vilket ledde till att hans tidningar inte längre nådde ut. Samma år försattes hans förlag RSR Epix AB i konkurs. Serier riktade till vuxna blev återigen endast en angelägenhet för de närmast sörjande och läsarna hänvisades till specialbutiker. Där befinner vi oss fortfarande, drygt 20 år senare.

2008 skrev Neil Gaiman om tryckfrihet på sin blogg: "The first time I ever came close actually to sending a publisher to prison for something I had written was about 1986 or 1987, for Knockabout's Outrageous Tales From The Old Testament: I'd retold a story from the Book of Judges that contained a rape and murder, and this was held to have contravened a Swedish law depicting images of violence against women. The case was only won when the defense pointed out that the words were from the King James version of the bible, and that the images were a fair representation thereof..."

Horst Schröder publicerade ett kaos av serier som vi kan tycka vad vi vill om. Vissa av dem var, enligt min subjektiva bedömning, minst sagt trista och gubbiga. Men andra var vackra, djärva, samhällskritiska och radikala. Jag saknar hans tidningar och i dagar som dessa, då tecknare skjuts ihjäl, så kan det vara bra att minnas vad som hände här i Sverige för inte så länge sedan.



Källor:
Wikipedia - Horst Schröder
Seriewikin - Pox-rättegången
Rutor och reflektioner - serieblogg
Pox-rättegången, Mangafallet och Tintin-gate
- en diskursanalys av debatter och nyhetsrapportering i svensk media om tecknade serier och censur - av Elin Jansson, Uppsala Universitet